både kan uppvexa och är att hoppas. Skulle
någon Svensk man finnas, som icke af fullaste
varmaste hjerta erkänner den outsägligt stora
förbindelse, hvaruti nationen för detta står hos
Hr Biskopen? Skulle någon verklig Svensk fin-
nas, som härför kunde håna honom? En Straus-
sisk hedning kunde kanske göra det; visst ingen
annan. — Det var naturligt, att H. M. Konun-
gen icke kunde låta den man, som beredt, och
så beredt, 2:ne hans sonsöner till deras första
nattvardsgång, blifva utan ett vedermäle af sin
både ynnest och tacksamhet. Ett sådant i pen-
ningar, en dusör, borde väl sjelfva Aftonbladet
begripa ej här var på sin plats. Något annat,
som kunnat vara passande, lärer sjelfva A. B. ej
kunna till föreslående uttänka. Hr Biskopen er-
höll såtedes Kommendörsstjernan, en utmärkelse
som alla Biskopar förr eller sednare vanligen
vinna, och den enda som Hr Biskopen kunde
mottasa. Var detta besynnerligt? Skulle niå-
gon annan än ett Aftonblad deröfver kunna til-
Jåta sig ett hån?x
Man måste känna sig stå på en rätt vacklande
grund, då man kan förhetsa sig till att skrifva
så. Då sådant, som här är i fråga, nödvändig
skulle betalas — hvilket vi knappt trott behöfvas
— kanske had: då presenten af ett Porträtt va-
rit lika så bra: hvilket vi ej nämna derföre, att
vi vete något speciellt ansigte nu just att bort-
gifva, men blott emedan Sv. Biet provocerat oss
till att uppgifva pnågot annat.
OO ————n TV NRO