vände vi, sade talaren, våra blickar till bröder-t
na på andra sidan Sundet, se vi äfvea Svensken c
nitisk för sin. Vittnesbörden härom ljuda ossf
till mötes ifrån hydda och slott, från ynglingar-t
nes glada samqväm, likasom från männens stri- rt
der på riksdagen .... Afven Norge har sedanjt
1811 velat vara sjelfständigt, derom är intet!c
tvifvel. — Alltså, Norden vill vara sjelfständig.t
Svessken vill lika litet se sitt hemland omdanadt I
till ett ryskt storfurstendöme, som Dansken li
skulle vilja se Danmark såsom ett tyskt mark-l:
grefskap och sin konuog såsom en strand-baron :i
åt det heliga Rmerska riket. Men samtidigt med :
detta sträfvande för oberoende cch sjelfständighet,
denna harm vid tankan på främmande öfvermod,
föddes ett annat i vår nord, som i grunden be-
tingar detia första cch betingas af det. Nordeni
känner sig såsom en enhe:; de söndrade provin-l
ser längta efter hvarandra: åter det skiljda bö-
jer sig tillsammans. Nordens enhet har blifvit
det stora ordet och lösen hela norden igenom;
och en gång i tiden varder det ett! — blif-
ver en väl förenad enbet eller — utgår ur sta-
ternas rang och nationernas krets, uppslukadt a!
de mäktige grannar, Germanerna och Slaverna,
hvilka ännu aldrig lärde att söka sin styrka i
deras rätta begränsning. Något stort väntar
oss; ty hvarje nordbos bröst är uppfyldt af stora
aningar. Men är det död och undergång, som
väntar oss, eller är det ett fritt cch kraftigt.
verldshistoriskt lif? Nej, icke döden, utan lif-
vet; ty de aniogar, som uppfylla våra bröst.
äro glädje. Med futl förtröstan sjunger jag än-
nu, liksom för några år sedan:
Se nordens stam, trefaldig, men roten är
blott en;
Och kronans löfverk samlar, der, hvarje stam-
mens gren!
och med full förtröstan, med ett bopp fullt a!
iycksalighet föreslår jag åter den skål, som skal!
finna återklang hos de få, som omgifva dessa
bord och genljud hos de många, som i norden
vänta på uppståndelsens morgon! Lefve rordens
sjelfständighet och enhet!n
T. F. Eraaorup föreslog sedan ett glas för of-
fentlighet i kommunalväsend:t. Han ansåg väl
den nu nyss tilvägabragta ordningen i kommu-
nal-angelägenheterna mera aristokratisk än folk-
lik, men ett steg framåt var dock taget, och
det glädde honom isynnerhet, att ifrån lagstif-
tande maktens sida inga svårigheter blifvit lag-
da emot att allmänna andan genom kommunal-
väsendet stärkes och underhålles. Detta skall
Ock säkert ske, om blott fullständig offentlighet
kommer stt äga rum, hvaremot intresset visser-
Jigen jexe blifver hvarken stort eller varaktigt,
om hemlighet eller balf-offentlighet undandölja
förhand!ingarne. an ansåg glädjefullt, att en
kommun redan börjat med oflentlighet i sina
angelägenheter, och hoppades att hufvudstaden
skulle följa exemplet.
Sedan derefter en sång för friheten blifvit af-
sjungen, som var författad af C. Ploug, på Mar-
seiller-marchens melodi, förenade M. Goldsckmidt
dermed följande toast:
Medborgare! Det är i denna sång något, som
öfverensstämmer med de känslor, jag önskade
uttala. Det har varit ett allmänt bruk vid Maj-
gillena, och det är följdt äfven i dag, att fram-
ställa önskningar: för serskilda förändringar i
stats-författningen och statsformen, för, om jag
så får uttrycka mig, åtskilliga lappar, hvilka
man önskar sätta på statsrocken från år 4660,
hvilken man likväl önskar ombytt mot en ny.
Rocken från 41660 kan väl vara ganska god; men
då man önskar en ny, tror jag, att den här an-
tydda methoden icke är fullkomligt riktig; ty
jag tror mig kunna antaga, såsom en grundsats,
att en gammal rock icke blifver ny, för aet att
man lappar den.
Hvarföre då ej önska det hela, nytt? Hvar-
för icke, då man skall önska, taga till något
som förslår. Deita snågot, som kan förslå, är
frihet. De mycket förnumstige, de moderatep,
skola härtill svara: Jal men denna frihet är
något formlöst; nämn Oss formen, hvaruader den
skall framträda. Jag vänder då tillbaka till min
förra liknelse och säger: låt oss först få klädet,
hvaraf frihetens kappa skall tillskäras, så skola
vi nog få den att passa; ty, Mine Herrar, jag
kan försäkra Er, att då vi skola hafva friheten,
blifver den oss nog tillskuren!
Det kan invändas, att denna önskan om det
yhelan icke är nödvändig, då alla öfriga önsknvin-
ar tillsamman skola utgöra denna; då alla de
andra friheter tillsamman äro friheten. Men
get är likväl ej så i praxis. Om jag t. ex.
ease