vände vi, sade talaren, våra blickar till bröder-t na på andra sidan Sundet, se vi äfvea Svensken c nitisk för sin. Vittnesbörden härom ljuda ossf till mötes ifrån hydda och slott, från ynglingar-t nes glada samqväm, likasom från männens strirt der på riksdagen .... Afven Norge har sedanjt 1811 velat vara sjelfständigt, derom är intet!c tvifvel. — Alltså, Norden vill vara sjelfständig.t Svessken vill lika litet se sitt hemland omdanadt I till ett ryskt storfurstendöme, som Dansken li skulle vilja se Danmark såsom ett tyskt mark-l: grefskap och sin konuog såsom en strand-baron :i åt det heliga Rmerska riket. Men samtidigt med : detta sträfvande för oberoende cch sjelfständighet, denna harm vid tankan på främmande öfvermod, föddes ett annat i vår nord, som i grunden betingar detia första cch betingas af det. Nordeni känner sig såsom en enhe:; de söndrade provin-l ser längta efter hvarandra: åter det skiljda böjer sig tillsammans. Nordens enhet har blifvit det stora ordet och lösen hela norden igenom; och en gång i tiden varder det ett! — blifver en väl förenad enbet eller — utgår ur staternas rang och nationernas krets, uppslukadt a! de mäktige grannar, Germanerna och Slaverna, hvilka ännu aldrig lärde att söka sin styrka i deras rätta begränsning. Något stort väntar oss; ty hvarje nordbos bröst är uppfyldt af stora aningar. Men är det död och undergång, som väntar oss, eller är det ett fritt cch kraftigt. verldshistoriskt lif? Nej, icke döden, utan lifvet; ty de aniogar, som uppfylla våra bröst. äro glädje. Med futl förtröstan sjunger jag ännu, liksom för några år sedan: Se nordens stam, trefaldig, men roten är blott en; Och kronans löfverk samlar, der, hvarje stammens gren! och med full förtröstan, med ett bopp fullt a! iycksalighet föreslår jag åter den skål, som skal! finna återklang hos de få, som omgifva dessa bord och genljud hos de många, som i norden vänta på uppståndelsens morgon! Lefve rordens sjelfständighet och enhet!n T. F. Eraaorup föreslog sedan ett glas för offentlighet i kommunalväsend:t. Han ansåg väl den nu nyss tilvägabragta ordningen i kommunal-angelägenheterna mera aristokratisk än folklik, men ett steg framåt var dock taget, och det glädde honom isynnerhet, att ifrån lagstiftande maktens sida inga svårigheter blifvit lagda emot att allmänna andan genom kommunalväsendet stärkes och underhålles. Detta skall Ock säkert ske, om blott fullständig offentlighet kommer stt äga rum, hvaremot intresset visserJigen jexe blifver hvarken stort eller varaktigt, om hemlighet eller balf-offentlighet undandölja förhand!ingarne. an ansåg glädjefullt, att en kommun redan börjat med oflentlighet i sina angelägenheter, och hoppades att hufvudstaden skulle följa exemplet. Sedan derefter en sång för friheten blifvit afsjungen, som var författad af C. Ploug, på Marseiller-marchens melodi, förenade M. Goldsckmidt dermed följande toast: Medborgare! Det är i denna sång något, som öfverensstämmer med de känslor, jag önskade uttala. Det har varit ett allmänt bruk vid Majgillena, och det är följdt äfven i dag, att framställa önskningar: för serskilda förändringar i stats-författningen och statsformen, för, om jag så får uttrycka mig, åtskilliga lappar, hvilka man önskar sätta på statsrocken från år 4660, hvilken man likväl önskar ombytt mot en ny. Rocken från 41660 kan väl vara ganska god; men då man önskar en ny, tror jag, att den här antydda methoden icke är fullkomligt riktig; ty jag tror mig kunna antaga, såsom en grundsats, att en gammal rock icke blifver ny, för aet att man lappar den. Hvarföre då ej önska det hela, nytt? Hvarför icke, då man skall önska, taga till något som förslår. Deita snågot, som kan förslå, är frihet. De mycket förnumstige, de moderatep, skola härtill svara: Jal men denna frihet är något formlöst; nämn Oss formen, hvaruader den skall framträda. Jag vänder då tillbaka till min förra liknelse och säger: låt oss först få klädet, hvaraf frihetens kappa skall tillskäras, så skola vi nog få den att passa; ty, Mine Herrar, jag kan försäkra Er, att då vi skola hafva friheten, blifver den oss nog tillskuren! Det kan invändas, att denna önskan om det yhelan icke är nödvändig, då alla öfriga önsknvinar tillsamman skola utgöra denna; då alla de andra friheter tillsamman äro friheten. Men get är likväl ej så i praxis. Om jag t. ex. ease