men se rodden gjorde mig :så trött i dag, det
är grufligt varmt här. — ja, ja sade. !Troberg,
du behöfde nog sofva stackars pojke, ty du
sliter ändå en bund, alltsen kapten började supa
så förb—nat mycke, det är ändå synd om kap-
ten, ty det är en bra kapten, men se nu super
han allt för mycket och-dricker grogg dagen i
ända; det är, säger han, för att akta sig för ko-
leran, som han är rädd för som stryk. Den der
vackra briggen, som vi mötte vid höjden af
Port Dauphin hade mistat halfva besättningen i
den sjukan, som går, som den vore rasande, i
Calkutta — dit skola vi också — och när sju-
kan gick så bra då, så blir hon allt värre och
värre i denna årstiden; om tre månader äro vi
der och då är värsta tiden — det är den sjukan
som gör kapten rasande.
Ah ja sade gossen, visst får jag arbeta, men
hvad gör det, jag är godskelof bland ärligt folk
— nja det är du, sade T:oberg och steg upp.
Nåh Troberg,, frågade gossen och kastade en
skälmaktig glad blick på sin mentor, ;nå Troberg,
har ni hait skam utaf mig, sedan ni svarade för
mitt uppförande? Nej min gosse, nej visst inte,
men jag har ofta varit rädd att det skulle gå
för fanders med dig, du är mig en halsbrytande
dumdristing — då det stormade så bra, när vi
gingo förbi kap, så låg du uppe i tacklet och
bärgade segeltoppar i en storm, der jag och an-
dra skulle flugit bort som småfoglar. Då tänkte
jag ibland — adjö med den der våghalsen, men
du äntrade ändå ner du, och det var rätt bra,
Det hade inte varit just roligt att kasta ut höns-
buren och bräder åt dig — då är det slut med
strunten, när det gått så långt.
Meny afbröt gossen, Troberg lofvade mig ju
att föra mig till ett landställe, hur går det? —
Jo, jon svarade den tilltalade, jag låt bara dig
sofva ut en smula, för si det bär bra uppåt mi
du tro, fastän det intet just är så lingt frår
herr Westers gård.n