,Wester,? frågade gossen, han är Engelsmann?
Jo det skall du si, svarade Troberg, ban är
svensk såväl som du och jag, rigtig svensk, fast-
än han nu talar språket dåligt; men ser du han
är likväl svensk, och född inte långt från Hel
singborg — ja just till på köpet åt det-håillet,
der jag bor och har:hustra och barn; jaha nu
åka ungarne der hema kälkbacke der ute på
strandsluttningen mitt. emot kyrkogården; der
går det bra utföre — för si kalle der är nu
högvinter och snö och is — kanske hela sun-
det ligger — fast det plir det icke så häri
Februari; men vi äro i början bara, det kan
nog hända ändå.n
Det är ändå bra underligt sade gossen, och
bär gå vi nu och svettas af värme; Jo jo, så är
det, men så äro vi ett godt stycke hemilrån;
Under vandringen till herr Westers landtgård
berättade Troberg mannens historia. Wester
aade nemligen varit köpman i en af Sveriges
sjöstäder, hade haft många speculationer, men
misslyckats; när ban då säg, att affårerna ej längre
kunde gå, och då han slutligen på en gång fick flere
vexlar med protest, tog han sitt parti och reste
utrikes, det vill säga, rymde. Den konkurs, som
blef, betäckte likväl i det närmaste skulderna
och det öfriga med ränta och allt hade han se-
dan betalt.
Han hade efter många öden ändtligen hamnat!
add Mauritius eller Isle de France, och der slut-
ligen blifvit gift med dottern till en plantage-
egare, hvars egendom han ärfde och bodde: nu
i en skön dal mellan Mastagne longue och de
yttre grupperne af Psucosbergets rätte.
Snart låg den vackra egendomen framför dem;
ett nätt landthus med ex cirande bursven a ftoll
smärta pelare framför förstugudörren, en slags
pestil omgifven af blommande mandelbuskar —
bakom byggningen reste sig några brödträd med
sina gula frukter och längre bort till höger stod
20 rad pomeranser, en främliogs legion, som