med afseende å det medzifvande, viktualiehandlanden Björck redan gjort, rörande försäljningen af en dei utaf den silllast, hvarom i detta mål fråga vore. afstod ifrån, och återkallade sin begiran, att derom åstadkomma bevisning. Derpå inlemnade herr fältsekreteraren en skrift, som skulle innefatta slutpåstående i målet, hvilken upplästes och var af följande innehåll: a Till Stockholms högädle Handelskollegium! Uti det af mig emot viktualiehandlanden Israel Björck instärnde mål, angående ansvar för olaga handel, får jog miz nu slutligen i ödmjukhet yttra. För bestimmandet af det ansvar. hvartuill Björk ejort sig skyldig. skulla väl de i stämningen åbe ropade stadganden, hvilka, sedan full bevisning om det deri beskrifna förhållande ingått. äro alleles tillämplige, vara tillfyllestgörande; men den missledande skrift hvarmed Björk inkommit, torde göra det erforderligt att ännu i saken tillägga några ord. Hvad de emot min person riktade anfall beträffar, så lemnar jag dem desto haldre obesvarade, som de härkommit från en sakförare, hvilken, efter hvad a!lmänt är kändt, i de rättegångar, som honom anför tros, alltid söker sin tilifredsställse i äflandet, att smäda och föroläspa sin vederpart. T sjelfva saken å:er, så bar bevisning ingått, att Björck, som inkommit med en hel sill-last, från fartyget dermed drifvit handel i gross. Att han utöfvat grosshandel, inses af stacgandet i 4 kap. 4 handelsbalken der det just, i fråga om sådan handel talas om hela och balfva läster. Frågan är derföre: eger Björck att på sådant sätt utöfva sin viktualie handel? Att det ej kan förmenas en viktualiehand lande eller hvarje annan handlande, som ej har rättighet handla i gross, att uti sin handelsbod: försilja mindre etler större partier, utan att intrång på annans gebit derigenom sker, sådant må ej bestri das, emedan det, snart sagdt, skulle gransa till löj lighet. om ett förbud skulle finnas, som hindrade t. ex. en viktuarighandlande att från sin salubod å! en köpare på en gång förytta en half läst eller sju tannor sill. Men man får ej förblanda denna slags handel med den, som nu ärifråga. Här har Björck företagit sig, att, i stöd af sine minutbandelsrättieheter, med en hel fartygslast, inmanga sig vid sill hofvet, der grosshandel! af sådane varor i allmänhet bedrifsves. Han har från fartyget sålt varan i gross och således utöfvat just samma handel, som gross handlare tillkommer. Grosshandlare bafva sig wid strängt ansvar ålagdt, att ej blanda sig : minutbandel. Groschandlare äro för deras handel, enligt bevillningsförordningen, jemförelsevis till minubandlare, till vida högre skatt upptagne. Hvartbän skulle det således föra, om hvarje minuthandlare finge på de! sätt. som emot Biörck är klagadt. leda sine försäljningar? Alt, så linge handeln är separerad, ett jörbud måste finnas mot dylikt förfarande, ligger, till följe af reciprocitet, i sakens natur. Det skall nu tillses hvad författningarne härom stadga. Man vänder sig till 1734 års handelsordning, som i allmänhöt utstakar minuthand!andes rättigheter och skyldigheter, och erfar då, burusom det är hvarje sådan handlande förbjudet, att, vid förlust af varan och 40 mark silfvermynt böter, i fråga om sin handels bedrifvande, öfverträda de föreskrifter, som deruti äro utstakade. En sådan öf. verträdelse bar nu af Björck blifvit begången. De stadganden, som af honom uti dess ingifna skrift till försökt försvar för den anmärkta åtgärden. blifvit åberopade, äro icke tillämplige för det sätt, hvarpå handeln nu blifvit af Björck bedritven. Jag har äf. ven anmärkt, att någon laglöshet icke blifvit begången, om Björck ioskränkt sin handel inom egen bod, utan afseende på det parti, som af honom blif vit föryttradt. De stadganden, som härom, å Björcks sida, blifvit åberopade och hvarpå han lagt så mycket vigt, förfalla således till all verkan, cå man intränger i saken och skådar den från dess rätta sida. Huru skulle det stå tillsamman med sjelfva naturen af den separerade handeln, att stadganden finnas de der på en gång tilläto och byllade, hvad de på samma gång förbjödo. För att gifva sitt försvar något sken af utseende, har ock vderparten funnit för. godt att beropa sig på ett föråldradt stadgande af år 4693, med hvilket ban sammanparsr 2 kap. 1:S handelsbalken. Detta sednare, som endast kan gälla säger dock ej annat, än att stapelstadsborgare ega köpslaga med inoch utländska män. Sådant har ej någon velat förbindra dem, men frågan angår endast sättet och ordningen, hvilken, såsom till öfverflöd är visadt. här blifvit bruten. Vederpartens försök, att misstyda hvad jag, till stöd för min talan, från reglementet för spanmils-, minutoch viktualiehandelssocieteten hemtat, tarfvar ej vederläggning, då reglementet talar för sig sjelft, och allt öfrigt bvad skriften innehåller, torde ock finnas vara utan allt värde, då frågan hos kollegium till skärskådande förekommer. Ehuru, med hänsigt till de ansvarsbestämmelser, som äro stadgade för grosshandlare, som på dylikt sätt sig förgå, Björck, utom förlust af varan, äfven gjort sig skyldig att böta fulla värdet. deraf, så vill jag dock inskränka mitt yrkande, att varan, eller numera dess värde, så väl hvad som vid beslagstillfållet fanns i behåll, som hvad af lasten förut blifvit föryttradt, måtte anses förbruten och Björck skyldig dömmas till böter 40 mark silfvermynt; hvarjemte jag anhåller om ersättning för de kostnader, som med sjelfva beslagtåtgärden varit förenade och hvilka, för bevakning af fartyg och last, handlingars anskaffande, m. m., uppgå till omkring 50 Rdr Bko. Stockolm den 26 April 4842. Evald Thavenius. Auditör LOrange begärde del af denna skrift, hvilken käranden ej ville i original utlemna, szmt af protokollen i målet, och äskade, för att besvara den, det nytt förhör måtte till annan deg utsättas, och utsatte kollegium härtill den 35 Mej. — Nam RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. o