derbitna ansigte — Stackars liten, det har väl brunnit upp för henne rubb och stubb, kan jag tänka — det är inte så godt för den fattige Om, började han med ett slags rå högtidlighet, om Gud har låtit det lilla ni egde bli i rök och aska, så menar han bara väl dermed. Gud menar alltid väl med oss stackare och då skall ni så väl som andra trösta er; ty ni skall veta att Gud är allestädes och äfven hir och ger dem, som hoppas och tro, sin välsignelse; — hur är det med er?, Intet svar, den arma qvinnan satt i samma ställning. Elden var nu alldeles slut och glädjemusikens jollrande toner klingade öfver vattnet. Qvinnan reste på sig och lyssnade. Hvem är det som sjunger och trummar derborta? sade hon vid sig sjelf, — är det min gosse som slår på sin barntrumma och sjunger sin visa — han sjöng alitid så roligt — just så der. Nej mamselll sade Troberg, sdet är glädjetrumman, det betyder att faran är öfver. Glådjetrumman!!l ropade qvinnan och föll tillbaka det är då inte min gosse som sjunger och slår På sin lilla trumma för att roa mamma? — jag skall till honom. Nu störtade hon opp och ville ila till sjön, men Troberg och jag hjelptes åt att qvarhålla henne, hon dignade tillbaka i våra armar. Icgen tår fuktade det vidöppna ögat, som vildt blickade omkring sig — en häftig frossskakning ilade genom hennes lemmar — ändtligen arbetade sig en suck ur det beklämda bröstet — min lille lille gosse lät det i sucken — och glädjetonerna klingade öfver sjön och blandade sitt joller med modrens halfqväfda klagan, Vi buro den förtviflade in i ett närbelöget hus,