Article Image
på upplysningens väg befordra nykterheten. Vi tro, att intet säkrare medel finnes till att bannlysa fyllerilasten och göra ordningen och hushållningen till hvardagsgäster i folkets hyddor, än att, för det första, så tillställa, att någon liten behållning på arbetet kan göra hemtrefnaden möjlig, och för det andra så upplysa, att enhvar mi öfvertygas om skadligheten, inse djuriskheten och undvika förstörelsen af bränvinets 0måttliga bruk. Vi hafve deremot alltid bestridt ändamålsenligheten af det mera välmenande än välbetänkta ifrandet för skriftliga förpligtelser och den ofördragsamma bitterheten mot de, som icke på sådant sätt vwilja biträda föreningarne. Vi bafva någon gång anmärkt, att det enskilda bemödandet öfvergått gränsen af det passande; men om vi icke hafve alldeles fördömt det, har detta varit derföre, att dess afsigt då synts oss ren och oegennyttig; och vi vete buru lätt känslan hänför, då man tror sig handla för ett godt ändamål. Men vi skulle ansett oss svika våra medborgares förtroende och gäcka deras sunda vett, om vi, med Svenska Minerva (se dess M 35 för Lördagen den 44 Mo3j) förklarat sträfvandet för nykterheten vara en af tidehvarfvets största förvitielser i vårt land. Hvad åter angår Jernkontorets lånerörelse, var det oss bekant, att en förändring deri länge önskats; att många ansågo kontorets fonder kunna ändamålsenligare användas; och att de så kallade deputerade, hade till öfverläggningsämne, ett derom väckt förslag. Men Jernkontoret är egentligen en privatstiftelse; en inrättning, som blott i vissa afseenden, genom den beröring den fått med Rikets Ständers Bank, kan i ringa mån anses underkastad offentlighet; och hvars räkenskaper och handlingar alldeles icke, i likhet med de allmänna verkens, äro under den kategori, att Tryckfrihetsiagen berättigade oss att utfordra förslaget. Då vi på enskild väg sökte erhålla det, svarades oss, att det ej kunde utlemnas innan Brukssocieteten fått emottaga sina exemplar; och vi undre, i fall det varit så lätt för Mwervas redaktion att få del deraf, hvarföre ej Minerva sjelf meddelade det, då vi genast uppmanade henne dertill. Det var sålunda helt naturligt, att vi ej kunde yttra oss något om förslaget; och detta är ännu mera förklarligt, då man besinnar, att först, i händelse Brukssocieteten beslutade någon förändring, denna blef ett faktum, af natur att tillhöra pressens granskning och omdöme, men att förslaget, så länge det endast innefattade en förberedande åtgärd af ombuden för en enskilt korporation, som sjelf deröfver skulle besluta, icke kunde tillhöra offenthghbeten. Vi undre ti, ex. hvad Minerva, då bon år 42840 omsadlade sin käppbäst till strid mot Posseska ministeren, skulle sagt, om Aftonbladet förskaffat sig och offentliggjort herr Johanssons koncepter för fabrikanternas petitioner, och hans krior för dessas beskyddare inom stånden, innan fabrikanterne sjelfve fått besluta om de ville underskrifva, eller riksdagsmännen hunnit uppiäsa talen? Men i alla fall fanns det en annan anledning för oss, att ej fästa samma vigt vid Brukssocietetens förebafvanden, som Minerva. : Vi tro nämligen på lagarna och på de lagenligt handlande myndigheternas kraft. Minerva tror blott på godtycket. Deraf denna ymkliga förskräckelse hos Minerva, då bon ser någon individ eller korporation i förlitande på lag, vilja handla för sig, och icke cum gratia et privilegio; och deraf vår tillit, att af en så upplyst korporation som Sverges bruksegare, icke gerna kunde befaras, att de skulle besluta någonting som vore vådligt för allmänna penningväsendet eller enskilta krediten: väl vetande, att i sådant fall lagarna äro både tillräcklige att bindra verkställigheten, och mynd:gheterna förpligtade att bevaka det allmännas säkerhet. Och bärmed är det slut på all förklaring öfver vårt sätt att behandla ett ämne, hvilket våre läsare dessutom fiona ytterligare vara rättvisadt, af de visst ej på något vis vådliga beslut, hvilket blifvit resultat af Brukssocietetens öfverliggningar, och som på ett annat ställe i bladet finnas meddelade.

31 maj 1842, sida 2

Thumbnail