på upplysningens väg befordra nykterheten. Vi
tro, att intet säkrare medel finnes till att bann-
lysa fyllerilasten och göra ordningen och hus-
hållningen till hvardagsgäster i folkets hyddor,
än att, för det första, så tillställa, att någon liten
behållning på arbetet kan göra hemtrefnaden
möjlig, och för det andra så upplysa, att enhvar
mi öfvertygas om skadligheten, inse djuriskhe-
ten och undvika förstörelsen af bränvinets 0-
måttliga bruk. Vi hafve deremot alltid bestridt
ändamålsenligheten af det mera välmenande än
välbetänkta ifrandet för skriftliga förpligtelser
och den ofördragsamma bitterheten mot de, som
icke på sådant sätt vwilja biträda föreningarne.
Vi bafva någon gång anmärkt, att det enskilda
bemödandet öfvergått gränsen af det passande;
men om vi icke hafve alldeles fördömt det, har
detta varit derföre, att dess afsigt då synts oss ren
och oegennyttig; och vi vete buru lätt känslan
hänför, då man tror sig handla för ett godt än-
damål. Men vi skulle ansett oss svika våra
medborgares förtroende och gäcka deras sunda
vett, om vi, med Svenska Minerva (se dess M
35 för Lördagen den 44 Mo3j) förklarat sträfvan-
det för nykterheten vara en af tidehvarfvets stör-
sta förvitielser i vårt land.
Hvad åter angår Jernkontorets lånerörelse, var
det oss bekant, att en förändring deri länge ön-
skats; att många ansågo kontorets fonder kunna
ändamålsenligare användas; och att de så kalla-
de deputerade, hade till öfverläggningsämne, ett
derom väckt förslag. Men Jernkontoret är e-
gentligen en privatstiftelse; en inrättning, som
blott i vissa afseenden, genom den beröring den
fått med Rikets Ständers Bank, kan i ringa mån
anses underkastad offentlighet; och hvars räken-
skaper och handlingar alldeles icke, i likhet med
de allmänna verkens, äro under den kategori,
att Tryckfrihetsiagen berättigade oss att utfor-
dra förslaget. Då vi på enskild väg sökte er-
hålla det, svarades oss, att det ej kunde utlem-
nas innan Brukssocieteten fått emottaga sina
exemplar; och vi undre, i fall det varit så lätt
för Mwervas redaktion att få del deraf, hvarföre
ej Minerva sjelf meddelade det, då vi genast
uppmanade henne dertill.
Det var sålunda helt naturligt, att vi ej kunde
yttra oss något om förslaget; och detta är ännu
mera förklarligt, då man besinnar, att först, i
händelse Brukssocieteten beslutade någon förän-
dring, denna blef ett faktum, af natur att till-
höra pressens granskning och omdöme, men att
förslaget, så länge det endast innefattade en för-
beredande åtgärd af ombuden för en enskilt
korporation, som sjelf deröfver skulle besluta,
icke kunde tillhöra offenthghbeten. Vi undre
ti, ex. hvad Minerva, då bon år 42840 omsadlade
sin käppbäst till strid mot Posseska ministeren,
skulle sagt, om Aftonbladet förskaffat sig och
offentliggjort herr Johanssons koncepter för fa-
brikanternas petitioner, och hans krior för dessas
beskyddare inom stånden, innan fabrikanterne
sjelfve fått besluta om de ville underskrifva,
eller riksdagsmännen hunnit uppiäsa talen?
Men i alla fall fanns det en annan anledning
för oss, att ej fästa samma vigt vid Brukssocie-
tetens förebafvanden, som Minerva. : Vi tro näm-
ligen på lagarna och på de lagenligt handlande
myndigheternas kraft. Minerva tror blott på
godtycket. Deraf denna ymkliga förskräckelse hos
Minerva, då bon ser någon individ eller korpo-
ration i förlitande på lag, vilja handla för sig,
och icke cum gratia et privilegio; och deraf vår
tillit, att af en så upplyst korporation som
Sverges bruksegare, icke gerna kunde befaras,
att de skulle besluta någonting som vore våd-
ligt för allmänna penningväsendet eller enskilta
krediten: väl vetande, att i sådant fall lagarna
äro både tillräcklige att bindra verkställigheten,
och mynd:gheterna förpligtade att bevaka det
allmännas säkerhet. Och bärmed är det slut
på all förklaring öfver vårt sätt att behandla ett
ämne, hvilket våre läsare dessutom fiona ytter-
ligare vara rättvisadt, af de visst ej på något vis
vådliga beslut, hvilket blifvit resultat af Bruks-
societetens öfverliggningar, och som på ett an-
nat ställe i bladet finnas meddelade.