ej kunna lemnas oanmärkta. Diet har 1 sin Iin-
gress följande ord, hvilka, då de sammanbindas
med slutet, tydligen emot Hr Ignell och alla,
som våga uttala hvad de på samvete anse för
sanning, innebära det hot, att de icke kunna an-
vändas i samhällets tjenst. (Läsaren finner också
såsom en liten kuriositet aparto, att Biet sam-
manfört saker, som med hvarandra hafva föga
att skaffa, men hvilka det tillhör Biets politik
att få satta på ett bräde):
Således kan ingen neka sin beundran åt förf. af
Det går an och försvararen af den sambhällstheori,
bvarpå denna åsigt af äktenskapet hvilar, den må
vara huru förvillad gom helst. Likaså låg i prest-
mannen Tybecks sträfvande på botten något akt-
ningsvärdt, eburu sträfvandet var ett skeppsbrutet
sinnes. På samma sätt förtjenar Strauss i Tysk-
land och den förf., som sistl. år å vetenskapens
vägnar uppträdde till försvar för den Straussiska
bearbetningen i Sverige, sin gärd af högaktning,
hvad helst man än må tänka om sjelfva beskaffen-
heten af deros verksamhet. Visserligen måste sam-
hället å sin sida försaka anspråken på den offent-
liga verksamhet, hvarmed sådana, icke sällan rikt
utrustade mnaturer kunde, under andra förhållanden,
hembära detsamma gagn, då denna verksambet, till
följe af de oöfvervinnliga hinder åsigterna lägga i
vägen, icke kan förenas med den allmänna, som
samhället erkänt såsom sin; men modet att för
ideen uppoffra materiella fördelar, att skatta det oänd-
liga så högt, att de sednare efterskänkas, då de icke
längre utan efterskänkande af det förra kunna nju-
tas, må ingen vägra sin beundran. Kan det icke
nekas, att hvad de verka, kan positivt åstadkomma
skada och förvillelse, så måste det äfven medgifvas,
att de negativt kunna åstadkomma gagn. Utan så-
dana mensklighetens irrstjernor af större eller min-
dre storlek skulle måhända andeverksamheten stelna
i en död form och slendrianen förtynga och för-
soffra dess krafter. Strid är lif, och sanningen, den
gudomliga, om den än för någon tid kan bortskym-
mas, kan icke öfvervinnas. Endast då måste denna
aktning minskas, när dessa män inkonseqvent vilja
förena det oförenbara, när de fordra att samhället
skall vara förpligtadt att använda deras verksamhet,
fastän de hvarken kunna eller vilja conformera sinä
åsigter med samhällets, när de fordra att detta
skall upplösa sig sjelft för deras skull, att det all-
männa skall vika för deras individuella anspråk,
när de vilja upphöja den enskildes rätt öfver det
allmännas, eller när de uppträda för att, till hämnd,
förstöra de samhällsinstitutioner, som icke kunnat
med deras åsigter längre begagna deras verksamhet.
såsom offentlige män. Då framträder egoismen
alltför stark för att kunna längre högaktas. Det
är ett sjelfafgudande, som snarare förtjenar ömkanr
än beundran.p
Emot hela denna episod vore ingenting att in-
vända, om det först och främst vore en afgjord
sak, att samhället utgör en stenbild, utan skyl-
dighet eller möjlighet af vidare utveckling till så
danf, som vetenskap, konst, sanning och natur
visa vara rättare och bättre än något förut be-
fintligt, eller ett kadaver, hvaruti allt progressivt
lif upphört; samt om, för det andra, det vore
bevisadt, att hvar och en menniska är en egoist,
en sjelfförgudare, som understår sig att yttra sina
tankar i bögre ämnen, med anspråk på, att,
derest -hans påståendens riktighet icke gendrifvas,.
de då i stället måtte användas till just detta
samhälles förkofran.
Hvad den första punkten vidkommer, så åda-
galägger ail historia, att samhället aldrig varit
ett sådant kadaver, som Biet nödvändigt här för-
utsatt, för att dess framställning skall ega gil-
tighet; och vi tro icke heller, att Samhället,
upplifvadt af Guds ande, någonsin så blir. Men
då följer också sjelfva motsatsen af hvad Biet:
tänker och vill. De författare, som uppträda
med nya åsigter, böra zoundgångligen wvederläg-
gas, om de bafva orätt; ty i den håndelsen böra
de utom all tvifvel hindras ifrån att verka, vare
sig enskildt eller offentligt. Men sker icke ett
sådant vederläggande, och — hvad än mera be-
tyder — kan det icke ske, då måste så beskaf-
fade författare ovedersägligt hänföras till de re-
generativa krafterna i samhället, hvilka genom
sanning och värme äro kallade att upplyfta el-
ler framföra detsamma vidare i tiden. Hvad:
betyder då denna Biets fras, då det finner af
dylika författare obilligt begärdt, när de for-
dra, att samhället skall upplösa sig sjelf för de-
ras (författarnes) skull: att det allmänna skall
vika för deras individuella anspråk, och i syn-
nerhet denna förträffliga sentens: att samhället
å sin sida måste försaka anspråken på den of-
fentliga verksamhet, hvarmed sådana, icke sällan
rikt utrustade naturer kunde under andra för-
hållanden hembära detsamma gagn, då dennå
verksamhet, till följe af de oöfvervinnliga hinder
åsigterna lägga i vägen, icke kan förenas med den
allmänna, som samhället erkänt såsom sin. Finnes
uti allt detta något slags mening, så är det den,
att samhället icke bör förbättra sina brister ge-
nom att med sig och sin verksamhet införlifva
perso ner, hvilka till ett sådant arbete vore dug-
lige; utan, att det tvertom bör tvinga dessa per-
soner att blifva sambhällsformernas fiender och
uppträda såsom förstörare, då de kunde vara
tvertom. Det tjenar då — för att vidröra den
andra punkten — visserligen icke till stort, att
kalla dvlika personer egoister, eller tala om de-
ras hämnd, en rtubrik, som temligen orimligt
tillägges vidhållandet af sanningar, som ingen
vederlagt eller förmår vederlägga. När samhäl-
let, elter, rättare soagdt, de, som under tiden haf-
va samhällets yttre makt och personers använ-
dande till statens tjenst i sina händer, följa den
principen, alt endast för dessa tjenster begagna
jamän, sykofanter, förrädare af egen förut hyllad
öfvertygelse och oförmågor af alla slag, då tro