längden icke bjelpa oss, åtminstone icke oss alla ty då blefve förmodligen någon annan stad hufvud stad i stället, och blott dess tidningar toge arfvet ef ter Stockholms-tidningarna. Och det värsta vore, at sjelfve de nu på den orten existerande bladen blefvi snart icke ensamme; ty man kan vara säker, att om ingen annan, åtminstone diverse af Stockholms publicisterna flyttade med regeringen och förderfvad handteringen för de nu hberrskande. Vissa städer såsom Upsala, Norrköping, Carlstad, hafva väl fö: närvarande inga andra än renläriga och lojala blad. men hvem kan försäkra oss, att med hela det följa som en flyttande regering droge med sig, icke komme åtskilliga mindre renläriga och lojala författare ja boktryckare, som skämde bort den hitills rå. dande goda andan? Och tvertom, der endast liberala tidningar nu finnas, uppstode säkert motstångare mot dem. Vi äro således rådlöse i afseende på denna Punkt, eller det tyranni, som ligger uti Stockholms-tidnin garnas olyckliga vana awt om offentliga saker öbcrätta nyheter, och det innan någon ef oss kan erhålla dem. Ett ofullständigt surrogat ligger uti möjligheten för oss att före Stockholms-bladen berätta landsorts-oyheter. Öfverenskomme vi att sluta upp med begagnande af detta företräde, så skulle wi visserligen derigenom sätta Stockholms-bladen på en til! viss grad förknappad kost: men det är dock icke gifvet, hvem som i längden komme att mesl magra på den dieten. Någon annan radikal och osviklig atväg se vi således icke att mildra Stockholms-pressens tyranni i nyhets-vägen — så vida denna press icke skulle frivilligt afstå sin fördel, hvartill dock föga utsigt finnes — än att hos lagstiftningen utverka ett sådant tillägg i tryckfrihetsförordningen, att atidning i hufvudstaden må ej om offentlig händelse eller bandling eller diskussion något berätta förr, än åtminston2 två postdager till alla rikets orter förbigått. Alldeles utan hopp om framgång borde vårt försleg icke vara, enär 4:0 hufvudstadens represententer äro få, i jemförelse med hela landets, och 2:o sjelfve dessa få icke tyckas hafva någon öfvervägande kärlek till hufvudstadens blad, åtminstone icke till de mest despotiska bland dem; och hvad reseringen vidkommer, så torde vi hafva föga partiskhet ait frukta från det hållet för dessa samma despoter. Ingen fara låge sedan uti den större lätthet. som man hos hufvudstads-tvidningarna supponerar att reflektera öfver nyheterna; i det facket skola vi nog slå oss ut, blott det förtryckande monopolet med nyheternas färskhet försvinner; ty i detta är det väl ändock, som despotismens rot ligger. Vi hade väl ännu några små förslag att göra, 1. ex. att landsorts-publicisterne måtte öfverenskomma att aldrig producera något ur Stockholms-tidningarna; men vi frukta, att detta vore blott ur askan och i elden, ja nästan värre, än den redan omnämnda utvägen, att icke berätta några nybeter från våra respektive landsorter. An ytterligare vore det ett förslag, men som vi visst icke, utom i djupaste förtroende, våga nämna, sedan det nu en gång är oåterkalleligen beslutet, att vi måste aemanciperan oss, nämligen att låta Stockholms-tidningarna gå sin kosa och vi gå vår, betraktande vår olycka såsom en naturnödvändighet och utan att förbittras, såsom Wexiö-boen förbittrades öfver Westerviks-boen, för iennes oförskämdbet att hafva sjötransport, då han sjelf (Wexiö-boen), som var alika god karl. måste betala forbönder för sina varors bemforslande. Wexiöboen hade alldeles rätt. Vi äro alika goda karlar,, som Stockholms-publicisterne; och någonting måste påhittas, för att göra dem såsom en af oss,. De växa oss öfver hufvudet; de biifva för stora. Och den, som är för stor och lång, blifver alltid despoisk och förolämpande mot hvar och en, som icke ir lika stor och lång; då han skall tala honom till, måste han antingen se ned på honom, eller ock ;2 Öfver honom; och i båda delarna ligger öfvernod, äfven om den öfvermodige skulle svärja vid rollkarlens hufvud, att udet icke är så illa menadt.,