längden icke bjelpa oss, åtminstone icke oss alla
ty då blefve förmodligen någon annan stad hufvud
stad i stället, och blott dess tidningar toge arfvet ef
ter Stockholms-tidningarna. Och det värsta vore, at
sjelfve de nu på den orten existerande bladen blefvi
snart icke ensamme; ty man kan vara säker, att
om ingen annan, åtminstone diverse af Stockholms
publicisterna flyttade med regeringen och förderfvad
handteringen för de nu hberrskande. Vissa städer
såsom Upsala, Norrköping, Carlstad, hafva väl fö:
närvarande inga andra än renläriga och lojala blad.
men hvem kan försäkra oss, att med hela det följa
som en flyttande regering droge med sig, icke kom-
me åtskilliga mindre renläriga och lojala författare
ja boktryckare, som skämde bort den hitills rå.
dande goda andan? Och tvertom, der endast libe-
rala tidningar nu finnas, uppstode säkert motstån-
gare mot dem.
Vi äro således rådlöse i afseende på denna Punkt,
eller det tyranni, som ligger uti Stockholms-tidnin
garnas olyckliga vana awt om offentliga saker öbc-
rätta nyheter, och det innan någon ef oss kan er-
hålla dem. Ett ofullständigt surrogat ligger uti möj-
ligheten för oss att före Stockholms-bladen berätta
landsorts-oyheter. Öfverenskomme vi att sluta upp
med begagnande af detta företräde, så skulle wi
visserligen derigenom sätta Stockholms-bladen på en
til! viss grad förknappad kost: men det är dock icke
gifvet, hvem som i längden komme att mesl magra
på den dieten. Någon annan radikal och osviklig
atväg se vi således icke att mildra Stockholms-pres-
sens tyranni i nyhets-vägen — så vida denna press
icke skulle frivilligt afstå sin fördel, hvartill dock
föga utsigt finnes — än att hos lagstiftningen ut-
verka ett sådant tillägg i tryckfrihetsförordningen,
att atidning i hufvudstaden må ej om offentlig
händelse eller bandling eller diskussion något be-
rätta förr, än åtminston2 två postdager till alla ri-
kets orter förbigått. Alldeles utan hopp om fram-
gång borde vårt försleg icke vara, enär 4:0 hufvud-
stadens represententer äro få, i jemförelse med hela
landets, och 2:o sjelfve dessa få icke tyckas hafva
någon öfvervägande kärlek till hufvudstadens blad,
åtminstone icke till de mest despotiska bland dem;
och hvad reseringen vidkommer, så torde vi hafva
föga partiskhet ait frukta från det hållet för dessa
samma despoter. Ingen fara låge sedan uti den
större lätthet. som man hos hufvudstads-tvidningarna
supponerar att reflektera öfver nyheterna; i det fac-
ket skola vi nog slå oss ut, blott det förtryckande
monopolet med nyheternas färskhet försvinner; ty i
detta är det väl ändock, som despotismens rot ligger.
Vi hade väl ännu några små förslag att göra, 1.
ex. att landsorts-publicisterne måtte öfverenskomma
att aldrig producera något ur Stockholms-tidningar-
na; men vi frukta, att detta vore blott ur askan och
i elden, ja nästan värre, än den redan omnämnda
utvägen, att icke berätta några nybeter från våra
respektive landsorter. An ytterligare vore det ett
förslag, men som vi visst icke, utom i djupaste för-
troende, våga nämna, sedan det nu en gång är oåter-
kalleligen beslutet, att vi måste aemanciperan oss,
nämligen att låta Stockholms-tidningarna gå sin
kosa och vi gå vår, betraktande vår olycka såsom
en naturnödvändighet och utan att förbittras, såsom
Wexiö-boen förbittrades öfver Westerviks-boen, för
iennes oförskämdbet att hafva sjötransport, då han
sjelf (Wexiö-boen), som var alika god karl. måste
betala forbönder för sina varors bemforslande. Wexiö-
boen hade alldeles rätt. Vi äro alika goda karlar,,
som Stockholms-publicisterne; och någonting måste
påhittas, för att göra dem såsom en af oss,. De
växa oss öfver hufvudet; de biifva för stora. Och
den, som är för stor och lång, blifver alltid despo-
isk och förolämpande mot hvar och en, som icke
ir lika stor och lång; då han skall tala honom till,
måste han antingen se ned på honom, eller ock
;2 Öfver honom; och i båda delarna ligger öfver-
nod, äfven om den öfvermodige skulle svärja vid
rollkarlens hufvud, att udet icke är så illa menadt.,