det långa spektaklet derinne, så skulle jag lefva
väl sen.n
Deruppe i andra våningen af samma hus bor
kapten voa Slarfven. ÅAfven han är gift, lyck-
ligt gift och har en liten söt hustru. De hafva
blott varit gilta i några få år och hålla inner-
ligt af hvarandra. Lilla frun förde förmögenhet
med sig i huset, och det behöfdes; von Slarfven
var fattig som en skåpråtta och behöfde hvad
han fick. Nu skaffade han sig en hel våning,
alla möbler af mahogny; Von Starfven går half va
dagen i sidennattrock, utsydda tofflor och rök-
mössa. Lilla frun visar sig hvarje morgon i en
modern morgondrigt af musslin. Man ser dag-
ligen främmande der i huset, vänner och be-
kanta, det förstås. De små barnen se ut som
dockor; men hvarje afton är von Slarfven borta,
frun också; men åt hvar sitt håll; mannen spe-
lar höga spel med förnämt folk och har den ä-
ran att förlora betydligt. Småningom har kap-
tenens lynne förvandlats; han är mera ömtålig
och kinkig än förr; lilla fruns morgondrägt gör
ej samma intryck på hans bjerta som fordom.
Frun sitter en afton der hemma; — hennes
Syster är hos henne — lilla frun gråter; hvad
kan felas? Ack, Ameliel säger hon, gilt dig
aldrig, om du ej vill bli lika olycklig som jag.
Von Slarfven älskar mig, det vet jag, men han
blir dock Jikval alltmera kall emot mig; jag vet
att han förlorar betydligt på spel, att den yp-
piga lefnad, som våra hekantskaper göra nästan
oundgängliz, nttömmer våra tillgångar.
Skulle, frågar systern och slår upp sina
barnsliga klara ögon till en fråga, skulle din
man mindre älska dig, då han vet med sig, att
det är han som förstört din förmögenhet; skulle
han ej med kärlek söka återgälda hvad hans o-
betänksamhet kostar dig?