det långa spektaklet derinne, så skulle jag lefva väl sen.n Deruppe i andra våningen af samma hus bor kapten voa Slarfven. ÅAfven han är gift, lyckligt gift och har en liten söt hustru. De hafva blott varit gilta i några få år och hålla innerligt af hvarandra. Lilla frun förde förmögenhet med sig i huset, och det behöfdes; von Slarfven var fattig som en skåpråtta och behöfde hvad han fick. Nu skaffade han sig en hel våning, alla möbler af mahogny; Von Starfven går half va dagen i sidennattrock, utsydda tofflor och rökmössa. Lilla frun visar sig hvarje morgon i en modern morgondrigt af musslin. Man ser dagligen främmande der i huset, vänner och bekanta, det förstås. De små barnen se ut som dockor; men hvarje afton är von Slarfven borta, frun också; men åt hvar sitt håll; mannen spelar höga spel med förnämt folk och har den äran att förlora betydligt. Småningom har kaptenens lynne förvandlats; han är mera ömtålig och kinkig än förr; lilla fruns morgondrägt gör ej samma intryck på hans bjerta som fordom. Frun sitter en afton der hemma; — hennes Syster är hos henne — lilla frun gråter; hvad kan felas? Ack, Ameliel säger hon, gilt dig aldrig, om du ej vill bli lika olycklig som jag. Von Slarfven älskar mig, det vet jag, men han blir dock Jikval alltmera kall emot mig; jag vet att han förlorar betydligt på spel, att den yppiga lefnad, som våra hekantskaper göra nästan oundgängliz, nttömmer våra tillgångar. Skulle, frågar systern och slår upp sina barnsliga klara ögon till en fråga, skulle din man mindre älska dig, då han vet med sig, att det är han som förstört din förmögenhet; skulle han ej med kärlek söka återgälda hvad hans obetänksamhet kostar dig?