känna omständigheterna, det förfärande fenomenet med allt det allvar, saken onekligen förtjenar. Aristokratien i England håller väl det olyckliga arbetsfolket i kedjor, som den hoppas vara starka och segslitna nog, för att uthärda alla anfall från förnuftet och en genom sitt lidande nära till raseri upprörd mensklighet. Man får väl se huru det går en gång. Vi, på afstånd, skulle imedlertid tycka, att eftergifter i tid icke blott sku!le hedra desse, som tillvällat sig maktens monopolium, utan äfven för deras möjliga räddning i en framtid vara det allra nyttigaste. Vi behöfva icke genom några reflexioner leda uppmärksamheten på förhållanden inom Sverige. Om den svenska aristokratien, såväl den adliga som den andliga — mindre mäktig här än i England, samt, såsom vi hoppas och i några fall äfven erfarit, mera sansad i sina anspråk — lita någon lärdom verka på sig, så kunna i vårt land politiska händelser undvikas af den skakande art, som Frankrike upplefvat, och til! hviikas blodiga möte Eng!and oaflitligt synes framföras af sina egna magnater. Det medför föga tröst då, att ideligen ropa på folkets oseder och brottslighet, när man genom felaktigheten i de lagar man skapat och hårdnackadt bibehåller just gifvit anledningen till dessa brott, hvilkas offer man blir en dag.