känna omständigheterna, det förfärande fenome-
net med allt det allvar, saken onekligen förtje-
nar. Aristokratien i England håller väl det o-
lyckliga arbetsfolket i kedjor, som den hoppas
vara starka och segslitna nog, för att uthärda
alla anfall från förnuftet och en genom sitt li-
dande nära till raseri upprörd mensklighet. Man
får väl se huru det går en gång. Vi, på afstånd,
skulle imedlertid tycka, att eftergifter i tid icke
blott sku!le hedra desse, som tillvällat sig mak-
tens monopolium, utan äfven för deras möjliga
räddning i en framtid vara det allra nyttigaste.
Vi behöfva icke genom några reflexioner leda
uppmärksamheten på förhållanden inom Sverige.
Om den svenska aristokratien, såväl den adliga
som den andliga — mindre mäktig här än i
England, samt, såsom vi hoppas och i några fall
äfven erfarit, mera sansad i sina anspråk — lita
någon lärdom verka på sig, så kunna i vårt land
politiska händelser undvikas af den skakande
art, som Frankrike upplefvat, och til! hviikas
blodiga möte Eng!and oaflitligt synes framföras
af sina egna magnater. Det medför föga tröst
då, att ideligen ropa på folkets oseder och brotts-
lighet, när man genom felaktigheten i de lagar
man skapat och hårdnackadt bibehåller just gif-
vit anledningen till dessa brott, hvilkas offer
man blir en dag.