SKATORNA. (Ur sekter Pfefferkorns memoirer.) Jag tviflar på, att någon ännu kunnat säga hvad det egentligen är som skatorna skratta åt; man har väl länge hört dem sitta bär och der och begrina verlden cch skratta åt ingenting, men ingen lär ens hafva försökt förklara Orsaken, Som man vet kan elefanten gråta stora strida tårar i kapp med hvilken madame som heldst, hvilken blifvit, coskyldigt, det förstås, pliktfälld för det hon hållit lönkrog. Historien förmäler att e!t sådant djur, som skulle föras till Jardin des plantes i Paris, gret som det varit rasande; ty de tjockhudade djuren äro mycket absoluta af sig och trifvas bäst i sådane stater, der en regerar och alla andra blott tiga och lyda — det skulle vara en stor ski!nad för det stackars djuret, att komma direkte från stora Mogul till förste konsuln i en republik — men nog om det; man har imedlertid ej med nog uppmärksamhet följt djurens affekter; allt bar sina Orsaker och således äfven dessa. Då jag händelsevis gjort en upptäckt, angående orsakerne till skatornas skratt — upptäckter ske alltid händelse vis — så hade jag först ämnat att författa er memoir, om ämnet och skicka till alla lärda sam-fond i den kända verlden; jag hade troligen mec omgående post fått mig ett kallelsebref, att inträda som korresponderande ledamot i sämfurdet; men jag är en vän af folket och ville således låta folket direkte veta mina små rön : naturalhistorien. Midt emot mitt fönster, stå ett träd, det är en rätt vacker rönn, som ro hösten är full af krönndrufvor, — i den rönnet