SKATORNA.
(Ur sekter Pfefferkorns memoirer.)
Jag tviflar på, att någon ännu kunnat säga
hvad det egentligen är som skatorna skratta åt;
man har väl länge hört dem sitta bär och der
och begrina verlden cch skratta åt ingenting,
men ingen lär ens hafva försökt förklara Orsaken,
Som man vet kan elefanten gråta stora strida
tårar i kapp med hvilken madame som heldst,
hvilken blifvit, coskyldigt, det förstås, pliktfälld
för det hon hållit lönkrog. Historien förmäler att
e!t sådant djur, som skulle föras till Jardin des
plantes i Paris, gret som det varit rasande; ty
de tjockhudade djuren äro mycket absoluta af
sig och trifvas bäst i sådane stater, der en re-
gerar och alla andra blott tiga och lyda — det
skulle vara en stor ski!nad för det stackars dju-
ret, att komma direkte från stora Mogul till
förste konsuln i en republik — men nog om
det; man har imedlertid ej med nog uppmärk-
samhet följt djurens affekter; allt bar sina Orsa-
ker och således äfven dessa. Då jag händelsevis
gjort en upptäckt, angående orsakerne till ska-
tornas skratt — upptäckter ske alltid händelse
vis — så hade jag först ämnat att författa er
memoir, om ämnet och skicka till alla lärda sam-
-fond i den kända verlden; jag hade troligen mec
omgående post fått mig ett kallelsebref, att in-
träda som korresponderande ledamot i sämfur-
det; men jag är en vän af folket och ville så-
ledes låta folket direkte veta mina små rön :
naturalhistorien. Midt emot mitt fönster, stå
ett träd, det är en rätt vacker rönn, som ro
hösten är full af krönndrufvor, — i den rönnet