nat upplysas. Dst lärer dock vara ostridigt, attredan sjelfva aenvisningarne, isynnerhet med afseende å derss egenskap af offentiiga handlingar, borde och, åtminstone af den mindre erfarne, skulla anses innebära tillricilig säkerhet, för att i följd deraf kunna påräkna betalning, helst något annat inskränkande vilkor dervid icke var fästadt, än möjligheten af theaterns uppbörande, då anslagen till dess skulders gäldande komme att indragas, men i hvilket fall tillgång dertill skulle på annat sätt beredas. Invändningen att i fall 8:de hufvudtiteln undergick förändring, så att anslaget till theatern ej kunde utgå, pdessanlitanda af sig sjel! förfölle, om en sådan tanka verkligen ifagick ibland motiverna till ofvannämnda rådgifvande åtgärd, torde imedlertid befinnas af lika vigt och inflytelse, som det uppgifna vilkoret af theaterns framtida upphörande; och den hade fördenskull äfveå, likasom detta, förtjenst rum i Statsrådets protokoll, hvarifrån den mnaturligtvis skulle hafva influtit i de cffantliga handlingar, bvilka till rättels2 för iheaterns långifvare blefro tillgängliga. Uppsgiften af detta tänkbara förhållande hade ock, efter hvad synas vill, verit af nöden, för att sålunda kunna med otvifvelaktig visshet afvärja theaterns långifvares möjliga anspråk att af staten erhålla betalning, i hvilken fråga Konungens rådgifvares öfvertygelso icke äger kraften af ett domslut. Vare nu härmed huru som helst, anser justitieombudsmannen likväl ådagalagdt, att de anmärkta rådgifvareåtgärderna, uten näåget i nyssnämndåe hänseende gjordt förbehåll, äsyftat en under flera, ända till 13 år fortfarande anordning eller anvisning å statsmedel, hvilka till större delen icke voro, vid omrförmälda tillfällen, at: tillgå, och hvilka, enligt Regeringsformens föreskrift, ej heller kunde för längre tid, än till nästföljande riksdagen disponeras: att dessa anvisade medel skulle användas till betalning af theaterns skulder, hvilka således biefvo, såsom det kallades, fonderade; och att Theaterstyralsen skulle bemyndigas ett fmedlertid, för beloppet af sina skulder, upptaga lån, hvilka, till kapital och ränta, kommo stt med samma medel infrias. ÅA dessa rådgivande åtgärder har äfven, medelst Kongl. M:ts nådiga beslut, verkställighes följt. Vid sådana förbållanden oeh enär den å svarande sidan åberopade omständighet, att, i uppgifven händelse, theatarinrättningens långifvare icke skuile aga rätt et: af staten erhålla betalning, destomindre 1arer inverka på beskaffenheten af sjelfva rådgifvande åtgärderna, som denna omständighet ej blifvit dervid åberopad, och, ehvad påföljd den i framtiden må medföra, det i allt fall är icke blott kraften eller följderna af dessa åtgärder, utan äfven deras åsyftning, som utgör föremål! för anmärkning och åtal i denna punkt, och som qvarstår, om än laga hinder emot följderna skulle möta; har Just. ombudsmannen antagit, att meranämnda rådgifvande åtgärder, såsom åsyftande en borgensförbindelse för Riket, innebära en öfverträdelse af det i 76 Reg.-formen stadgade förbud emot låns upptagande utan Rikets Ständers samtycke. Han upprepade derjemte påståendet, att då ändamålet med de af Rikets Ständer vid hvarje riksdag beviljade så kallade extra utgiftsmedel endast kan vara, att betäcka utgifter hvflka emellan riksdagarna tillkomma, icko tåla uppskot, och således ej kunna af Rikets Ständer pröfvas, men sådana omständigheter icke med skäl kunna åberopas i afsoende å Theatern, hvars skulldsatta belägenhet dessutom för längre tid tillbaka varit kunnig, Rådgifvarnes förslag om flera års fortfarande anordningar ifrån närmade medel till betalning af Theaterns iån, afvika ifrån tydliga föreskriften i 64 Reg.-formen, att alla statsmedel skola till de af Rikets Ständer pröfvade behof och efier den upprättade staten användas. Såsom följd af af hvad Jutt. ombudsmannen sålunda andregit, i så väl förra, som detta målet, ansåg han de ledamöter ef statsrådet, som i rådslagen härom deltagit, böra anses och dömas efter 5 och 10 6S i Ansvarighetslagen för Konungens rådgifvare af d. 40 Februari 148i9, bvarjemte och enär derigenom statens skuldsättning och anvisningar å dess medel ägt rum, på sätt af honom bilagde handlingar ådagalägga, Just. ombudsmannen yrkade, att svarandena måtte åläggas, i måna af hvarderas deltagande i dessa åtgärder, att ersätta hvad af statens medel för sådana ändamål redan biifvit användt eller frarmadeles kommer att användas. Till besvarande af dessa :Justitie-ombudsmannens anmärkningar hafva de tillialade anfört följande: I afseende på de å extra utgiftsmedlen för Kgl. Theatern beviljade bidrag, fortsätter Justitie-ombudsmannen sina förra bemödanden, att genom upp-! ställande af konstlade sjutföljder söka ats förvandla de till bestämdt belopp och för bestämdt ändamål gjorda anvisningar å ett till Kongl. Maj:ts fria disposition öfverlemnadt anslag, till ett beslut om låns ! upptagande för Statens räkning, eller Rikets belaj stande med ny gäld. ; Svaranderne hysa för mycken tillit till Höglofliges. Riksrättens uppiysta omdöme, för att befara förbise-. ende af den åtalade åtgärdens verkliga beskaffenhet, : och inskränka sig derföre till några få erinringar i följd af aktors sednare andraganden, hvarjemte de i till alla delar åberopa hvad de i förklaringen här: j öfver anfört. Hr Justitie-ombudsmannen förmäler, att några bevis eler förbindelser, hvarigenom Staten iklädt sig : ansvar för Theaterns skulder, icke förefinnas, men) förmenar likväl, att Regeringens autorisation för ; Theaterförvaltningen att upptaga låa och det i samt manhang härmed fattade beslutet, om anslag till skuldens amorterande, skulle innebära anledning för Theaterns långilfvare av af Staten fordra betalning för deras försträckning; tilläggande Justitie-ombudsmannen härjemte att, äfven om sådane anspråk icke hviiade på någon rättsgrund eller kunde leda ill! någon påföijd, det i ellt fall vora icke blott kraften eller följderna af rådgifvande åtgärderna, utan äfven deras åsyftning, som utgjorde föremål för anmärkningen och åtalet, och som Qvarstår, om än laga kinder emot följderna skulle möta. q Efter detta undanrödjande af följderna, behagar : JustitieOmbudsmannen, !med åberopande af sitt en-! märknings-memorial, antaga, att de rådgifvande är1 gärderna härvid åsjfta en Rikets skuldsättning, och På denna grund uppstälier han sitt påstående met de rådgifvande af Ewmbetets förlust och skadeersättning. I Det är i sanning en betänklig lära, Justitice-ombudsmannen här framställer, att en antagen, det vill : i AA Pm