underrättelser göras till uppsåtliga smädelser, och sen förföljde ingenstädes ens finna den. trösten att erfara ett deltagande i sin ölycka en sympathi af harm emot orättvisan. Så ärgt var det icke en gång ställdt i 46:de och 47:de seklerna, bvad lägen betriffade. Häraf torde man finna huru li et det rimmar sig att ställa främmande regent under alideles samma skydd mot yttranderätten, som landets egen. Följderna af detta, alldeles tacklösa, offer af inhemsk mans frihet åt utländsk furstefåfånga äro äfven i flera andra hänseenden betänkliga. Den makt regeringen derigenom erhåller att förfölja yttranderätten är vidsträckt och godtycklig. Den är så vidsträckt, att den helt och hållet skulle kunna upphäfva diskussionen om utländska regeringar, hvilken ofta kan vara genant för ett ondt samvete inom landet, och den blir godtycklig just derigenom, att, såsom i norska lagtinget äfven anmärktes, en stor del främmande sändebud, antingen af stolthet eller af begreppen om pressens frihet, lemnar alla yttranden om sina respektive regenter utan uppmärksamhet, hvarigenom regeringen alltså äger frihet att atala eller låta bli efter godtycke. Derigenom ernår regeringspersonalen äfven frihet att efter egna afsigter uppväcka kollisioner med främmande regenter, som då stadgandet finnes, alltid kunna supponeras känsliga för hväd regeringen tillåter om dem yttras. Regeringen kan neml. genom sina skriftställare låta utsprida fälska rykten omen regent och suprimera äfven det billigaste tädel imot en annan, samt genom denna männamån väcka ett uppseende, som, utan en sådan regeringens makt öfver vttranderätten, uteblifvit. Då svenska tryckfrihetslagen skrefs, hade man just i minne Gustaf III:s taktik att på sådant sätt spela upp sv. folket mot en viss, af honom hatad makt. Man trodde sig förekomma detta, genom den -helgd man gaf åt utländska auktöriteter, men: man behöfver blott aldrig så litet tänka på saken, för att se att inskränkningen gjorde bemälde taktik så mycket lättare. Att det prerogativ stadgandet tillägger utländska regenter, äfven ger dem och deras sändebud en vid tillfälle kärkommen anledning att inblanda sig i rikets angelägenheter och trakassera dess styrelse är så uppenbart och så ofta af. erfarenheten bestyrkt alt det icke af någon lär förbises. Betraktar man saken ur en högre synpunkt eller från det allmänna statsförbundets fördel, så blir frågan huruvida detta skall vinna eler förlora derpå, ätt diskussionen om en regent, som i hans eget land är förbuden eller åtminstore mycket inskränkt, likväl någorstädes: är tillåten. Den som icke helt och bållet nekar nyttan af en fri diskussion, lärer väl icke tveka om svaret; ty hvad skulle väl staterna vinna derpå. att san ningen, i fråga just om deras högsta styresmän, öfverallt vore landsflyktig? Ingen sätter 1 fråga fördelen för hvarje folk att vara oberoende af främmande makter, men detta oberoende upp-. hör till en ej så obetydlig del om man tillåter främmande regenters makt att utsträcka sig som ett nät, öfver alla stater tillika, så att den med hela sin samfäldta tyngd kan nedtrycka hvarje stat serskildt. Man nödgar då folken att bära alla olägenheterna af deras splittring, men umbära fördelarne. En orättvisa, begången af det det ena landets regering, kan, under sådant förhållande, ingenstädes finna en hämnare och den förtryckte ingenstädes ett öra för sin klagan. Furstarne förenas och folken splittras, — ty mån lärer väl icke tro att någon tillgifvenhet för en person uppkommer derigenom att man af honom erfar tvång, utan att åtnjuta någon deremot svarande förmån. Tyskland lemnar ett exempel härpå: fursteförbundets tvång sträcker sig öfver hela Fyskland och trycker med hela sin last på hvarje förbundsstat serskildt, men den tyska enherep, i god-mening, bar man aldrig förmått realisera. Furstarnes prerogativ att vara nära nog lika heliga i hvarje annan förbundsstat, som ji sin egen, gör det omöjligt för den ena staten att genom den offentliga diskussionens makt verka till reform bos en annan, och individen erfar aldrig så lifligt att ban tillhör en stor nation, som då han förföljes af sin regent, ty då är han biltog öfver hela Tyskland. De förbättringar, -Isom i detta förhållande inträdt, äro så uppen-Ibarligen den friare diskussionens verkan, att någon tvist derom icke lärer uppstå. Vi kunna också icke föreställa oss, att Norges lagstiftare, sig sjelf lemnade, skulle fallit på den tankan att afvika från den renhet och storartade enkelhet, som allt hittil!s röjt sig i norsk: lagstiftningen, för att opåkallat intrassla norska medborgare, horska tryckfriheten och dermec hela norska folket i beroendet af utländska re genters personliga fåfänga. Också synes Norge: egen regering kunna hafva föga intresse elle. fromm2, men väl olägenbeter af dess genomdrif. Mer rrrr rss —————— LL