underrättelser göras till uppsåtliga smädelser, och
sen förföljde ingenstädes ens finna den. trösten
att erfara ett deltagande i sin ölycka en sympa-
thi af harm emot orättvisan. Så ärgt var det
icke en gång ställdt i 46:de och 47:de seklerna,
bvad lägen betriffade. Häraf torde man finna
huru li et det rimmar sig att ställa främmande
regent under alideles samma skydd mot ytt-
randerätten, som landets egen.
Följderna af detta, alldeles tacklösa, offer af in-
hemsk mans frihet åt utländsk furstefåfånga äro
äfven i flera andra hänseenden betänkliga.
Den makt regeringen derigenom erhåller att
förfölja yttranderätten är vidsträckt och godtyck-
lig. Den är så vidsträckt, att den helt och hål-
let skulle kunna upphäfva diskussionen om ut-
ländska regeringar, hvilken ofta kan vara genant
för ett ondt samvete inom landet, och den blir
godtycklig just derigenom, att, såsom i norska
lagtinget äfven anmärktes, en stor del främman-
de sändebud, antingen af stolthet eller af begrep-
pen om pressens frihet, lemnar alla yttranden
om sina respektive regenter utan uppmärksam-
het, hvarigenom regeringen alltså äger frihet att
atala eller låta bli efter godtycke.
Derigenom ernår regeringspersonalen äfven fri-
het att efter egna afsigter uppväcka kollisioner
med främmande regenter, som då stadgandet fin-
nes, alltid kunna supponeras känsliga för hväd
regeringen tillåter om dem yttras. Regeringen
kan neml. genom sina skriftställare låta utsprida
fälska rykten omen regent och suprimera äfven
det billigaste tädel imot en annan, samt genom den-
na männamån väcka ett uppseende, som, utan en
sådan regeringens makt öfver vttranderätten, ute-
blifvit. Då svenska tryckfrihetslagen skrefs, hade
man just i minne Gustaf III:s taktik att på så-
dant sätt spela upp sv. folket mot en viss, af ho-
nom hatad makt. Man trodde sig förekomma
detta, genom den -helgd man gaf åt utländska
auktöriteter, men: man behöfver blott aldrig så
litet tänka på saken, för att se att inskränknin-
gen gjorde bemälde taktik så mycket lättare.
Att det prerogativ stadgandet tillägger utländ-
ska regenter, äfven ger dem och deras sändebud
en vid tillfälle kärkommen anledning att inblan-
da sig i rikets angelägenheter och trakassera dess
styrelse är så uppenbart och så ofta af. erfaren-
heten bestyrkt alt det icke af någon lär förbises.
Betraktar man saken ur en högre synpunkt
eller från det allmänna statsförbundets fördel, så
blir frågan huruvida detta skall vinna eler för-
lora derpå, ätt diskussionen om en regent, som
i hans eget land är förbuden eller åtminstore
mycket inskränkt, likväl någorstädes: är tillåten.
Den som icke helt och bållet nekar nyttan af en
fri diskussion, lärer väl icke tveka om svaret;
ty hvad skulle väl staterna vinna derpå. att san
ningen, i fråga just om deras högsta styresmän,
öfverallt vore landsflyktig? Ingen sätter 1 fråga
fördelen för hvarje folk att vara oberoende af
främmande makter, men detta oberoende upp-.
hör till en ej så obetydlig del om man tillåter
främmande regenters makt att utsträcka sig som
ett nät, öfver alla stater tillika, så att den med
hela sin samfäldta tyngd kan nedtrycka hvarje
stat serskildt. Man nödgar då folken att bära
alla olägenheterna af deras splittring, men um-
bära fördelarne. En orättvisa, begången af det
det ena landets regering, kan, under sådant för-
hållande, ingenstädes finna en hämnare och den
förtryckte ingenstädes ett öra för sin klagan.
Furstarne förenas och folken splittras, — ty mån
lärer väl icke tro att någon tillgifvenhet för en
person uppkommer derigenom att man af honom
erfar tvång, utan att åtnjuta någon deremot sva-
rande förmån. Tyskland lemnar ett exempel
härpå: fursteförbundets tvång sträcker sig öfver
hela Fyskland och trycker med hela sin last på
hvarje förbundsstat serskildt, men den tyska en-
herep, i god-mening, bar man aldrig förmått rea-
lisera. - Furstarnes prerogativ att vara nära nog
lika heliga i hvarje annan förbundsstat, som ji
sin egen, gör det omöjligt för den ena staten att
genom den offentliga diskussionens makt verka
till reform bos en annan, och individen erfar
aldrig så lifligt att ban tillhör en stor nation,
som då han förföljes af sin regent, ty då är han
biltog öfver hela Tyskland. De förbättringar,
-Isom i detta förhållande inträdt, äro så uppen-
-Ibarligen den friare diskussionens verkan, att nå-
gon tvist derom icke lärer uppstå.
Vi kunna också icke föreställa oss, att Norges
lagstiftare, sig sjelf lemnade, skulle fallit på den
tankan att afvika från den renhet och storar-
tade enkelhet, som allt hittil!s röjt sig i norsk:
- lagstiftningen, för att opåkallat intrassla norska
medborgare, horska tryckfriheten och dermec
hela norska folket i beroendet af utländska re
genters personliga fåfänga. Också synes Norge:
egen regering kunna hafva föga intresse elle.
fromm2, men väl olägenbeter af dess genomdrif.
Mer rrrr rss —————— LL