vsrit närvarande, icke s.ulle kunnat motsäga honom, ville han yttra, att på samma gång, som det dåvarande kabinettet erkände den vådliga ytterlighet, till hvilken det aristokratiska inflytandet herrskade öfver folkets inflytande, använde regeripgen då, såsom ett korrektiv, de yttersta åtgärder, som läto förena sig med uppsätthållandet af landets uråldriga inrättningar. Han kände, att de dåvarande ministrarne hade fullkomligt rätt, då de förklarade, att hvad de då föreslogo; var deras ultimatum. Talaren hade seden den tiden icke funnit något skäl attirångå. sin åsigt, och han trodde, att det inflytande, som folket genom reformbillen erhöll i Underhuset,l: gick fullkomligt så långt, som vore förenligt med upprätthållandet af den monarkiska styrelseform; under hvilken vi ännu hage den lyckan att lefva. Förslag af sådan beskaffenhet, som de nu ifrågavarande, skulle talaren alltid sätta sig emot. Hvad sken af fördel eller rättvisa de också, ur en abstrakt :yppunkt, kunde antaga, så kunde talaren dock icke annat än anse dem såsom praktiskt fulla af fara — irgen mindre fara än öfverändakastandet af detta lands morarkiska styrelseform. Hr Pan. OConnell bekände, att ban icke utan förvåning hört den ädle baronetten profetera, att i fall den förevarande motionen ginge igenom, så vore det slut både med pärskapet och konungamakten här i landet, Talaren vore förvånad, att höra den ädle baroneiten begagna sådana uttryck, medan han (OConnell) vore gammal nog för att minnas, att sir James, då reformbillen diskuterades, sjelf förlöjligat en dylk profetia. Det var någon som då förklarade, att om billen ginge igenom, så vore det förbi med både kronan och pärskapet. Den ädle baronetten tillbakavisade då ganska lämpligt profetian, och skrattade åt profeten; han hade dock nu ansett sig tillständigt, att antaga en rakt motsatt karakter; och utan att hvarken vilja tala med missaktning om honom eller bele honom, behandlade talaren nu de profetior, han framställt, med samma ogillande och likgilighet, som han (sir James) sjelf förut gjort. De förhoppningar, som förespeglades folket i Storbritannien; då reformbillen blifvit antagen, voro, att vi skulle få en representation, som uttryckte folkets tänkesätt, Detta var just sjelfva grundvalen för deåtgärder, den ädlelordenp, nuvarande ledamoten för London (ford John Russel) då föreslog. Vi trodde då, att det var enstor koneession, emedan vi hoppades att vi skulle få en representation, som föreställde folket. Tyfastän representationen icke gaf representationsrätt åt alla eller någonting svarande deremot, så utsträcktes den dock så mycket, att den gaf ledamöterne af detta bus en ställning, en makt och en ansvarighet, som skulle sätta dem i stånd att med eftertryck representera brittiska folket. Lord Russell började vid detta minnesvärda tillfälle sitt tal. med en hänvisning till den lag under Edward I, som stadgade, att inga skatter skulle kunna utkräfvas till kronan, utan samtycke af erkebiskoparne, biskoparne, lorderne, riddarne, borgrarne och de andra fria männen i England. Under diskussionen om reformbillen medgafs, att örhbållandet med beskattningen afvikit från denna nörm, och att det vore önskligt, att bringa Underhusets sammansättning så nära som möjligt till denna grund för beskattningen. Af dessa skäl ansågo vi reformbillen för en stor koncession; derföre understöddes den så väl af radikalerne, som Whigs i huset. Af detta skäl understödde ag sjelf, i min ringhet, reformbillen, och den enda orsaken, hvarföre jag yrkar ytterligare reform, är den, att vi blifvit narrade, Folkets förhoppningar bafva blifvit svikna. Reformbillen har i cke gifvit folket något inflytande i detta Hus; här representeras endast serskilda klasser, och då förhållandet är sådant, har den utlofvade reformen icke vunnits, och vi hafva skäl att säga, att den icke medfört för oss de fördelar, vi hade rätt att fordra. Låt oss nu se till, på hvad punkt vi befinna oss med hänseende till facta. Det finnes nu tvenne klasser — en herre-klass med rösträttighet och makt, en slaf-klass utan någondera. Det var icke sannt, att förmögenhet utgjorde grundvalen för den nuvarande valrätten. Hvarken freemen eller leaseholders, hade sin valrätt i kraft af egendom. Talaren yrkade folkets rättighet till treåriga parlamenten, och fördömde det nu existerande vidsträckta mutsystemet. Sluten votering skulle afbjelpa detta sednare onda, åtminstone inom de mera folkrika valdistrikten. Talaren kunde icke inse nödvändigheten af någon förmögenhets-qualifikation, för alt viana inträde i parlamentet. Han yrkade reform i fredlig väg — lugnt framskridande — gradvist antagande af frihetens grundsatser. Han visste, att dessa ämnen fordom med våldsamhet EEE ANNE TENN NOTES EM ENE AE AA -—— AA sk PR OO ET j