OM DEN ÅSYFTADE INSKRÄNKNINGEN I NORRMÄNNENS YTTRANDERATT RÖORANDE UTLÄNDSKA MAKTER. Vi utbådo oss i Måndagsbladet att få återkomma till den i vår tanka för våra. grannar på andra sidan fjellen högst vigtiga fråga, som vppstått genom : försöket att i kriminallagen införa en b:stämmelse, att lasteligt tal mot utländsk: regenter skulle vara straff underkastadt. Ju mer man betraktar detta försök, dess tydligare tycker man sig igenkänna fingret af samma oroliga ande, som sedan trettio år fiendtligt sträfvat mvt de konstitutionella garantierna Här iSverige, och främst mot den främsta af alla, den fria yttranderätten. Den tillskapade, genom ett grundlagsvidrigt steg, indragningsmakten 1812, och har sedan oupphörligt, med görande och låtande, ådagalagt sin blinda ifver för den; en gång händelsevis framsluppna tankan, att ingen regering är möjlig med den tryckfrihet Svenskarne äga. Af alla de stora reformer, dem grundlagen antydt såsom nödvändiga, har den icke gifvit-sig ro att. företaga en enda, och om någon, genom opinionens: makt och Ständernas omtanka, ändock blifvit bragt å bane, har den hindrat och förryckt. arbetet, än genom öppet motstånd, än genom decennier af uppskof, än genom att i hvarje förslag söka nediägga dessa frön till en välde, som afskräckt patrioten och hvilka den orölige anden Synes hafva fått sig anförtrodda af de mot friheten fiendtliga makter, för att utså i Skandinaviens jord. Förnyade gånger har det blifvit försökt att j2mväl insmyga dessa frön i Norges fria institatioaer, och nu hafva de i rikt mått blifvit nedlagda i förslaget till norska kriminällagen, sannolikt för attäfven i Norgeframbringa den kult af alla furstars dyrkan,, som är ligitimitentens enda och saliggörande religion. Norrmännen hafva med sällsynt uppmärksamhet och ihärdighet upptäckt och dödat dem, då de kommit i form af grundlagsförslag, men få nu kanske göra den erfsrenhet, som vi så ofta gjort i Sverige, att det som misslyckats på en väg, snart eller sent letar sig fram på en annan. För oss åtminstone vili det synas alldeles afgjordt, att det stadgande, som nu är på väg att inflickas i norska kriminallagen, alldeles icke liter: förena sig med 400 af norska grundlagen. Denna förbjuder väl att i tryckt skrift fram öra falska och äreskändande beskyllningar mot nigr, men: det fiäns icke minsta anledning7att antaga, det grundlagsstiftarn hirvid tänkt på utländska regenter, än mindre att han veiat underkasta norska medborgares fria yttrande den storav inskränkningen af auktoriteternas förmenmnde om hvad man:kan anse förnärmande för utländska furstar, och som alltid måste bero på tolkningar och godtycke. Vi varnade, redan vid notisen i Måndagsbladet om det ifrågavarande stadgandet, mot den villfarelsen, att anse ifrågavarande inskränknivg som . ett. oskyldigt stadgande, hvars tillämpning sällan skulle komma i fråga; vi nämnde atttilllämpningen deraf här i Sverige gått så långt, att aftryck af utländska artiklar blifvit ansedde med indragningar, eburu origihal-artiklarne ansetts osträfflige i det: land, hvars regering de rörde. Och hvem-kan väl finna det oväntadt, att den, som fått makten i händerna, brukar henne, då han derigenom, utan att brytå mos lagens bokstaf, kan vinna sid önskan; att hämnas en vän, eller skada en fiende, eller förtrycka en institution, så förhatlig för vissa maktägande, som tryckfriheten? Hr v. Hartmansdorff tillämpade flera gånger lagen om utlåndska regeringars prerogativer här i landet, och hans yttranden :om sina planer, såsom hofkansler, lemna intet tvifvel öfrigt om-bans föresats att utvidga och mångfaidigs denna tillämpning ända till det yttersta, ifall det varit, möjligt att låta Honom behålla hofkancellariatet, 4 Men äfven i ett land, der man tilltror sig hålla Härtmansdorffarae ifrån att befatta sig mec tryckfrihetslagens tillämpning, är stadgandet a det ifrågavarande prerogativet för nämnde furstar icke principenligt, icke klokt. Är rnieningen att det icke skall tillämpas, si är det redan derigenom ett lyte på lagen. Me i alla fall strider det mot principen af vår nor diska lagstiftiting. Denna tillägger icke åkärande rätt i brottmål åt personer, som äro oåtkomlig för Svenska lagen. Detta äro likväl utländske regenter, så mycke mer, som äfven i deras eget land, ingen bevisning afseende på deras handlingar är tillåten. Det ä sant att förslaget endast talar om uppsåtliga äre kränkningar och smädelser; mens huru skall mai väl, äfven om en moralisk visshet angående upp giftens riktighet förefinnes, kunna vid sådant för hållande, som bär ofvan är nämndt, juridisk bevisa det; och sålunda kunna alla obebaglig STEKER OERFARNA