——nm nn nn wmv uhbOnmMNMMbnGrQSINHBHmmh nNnnvnnnnnfnn !NUSrrTTDTFFTOOC od
kände henne, ehuru hon var lika skön, ja, kanske
ändå skönare än förr. Det förekom mig som hade
jag en oförrätt att afbedja Hos henne; så mycket
fastare beslöt jag att icke göra mig skyldig till en
ny försummelse.n
Följande morgon infann jag mig vid hennes
toilett, der hon visade sig endast för mig. Kan
ni trolla? frågade hon mildt, eller var det den
genius som talar ur edra ögon och som ingifver
mod och förtroende åt alla som nalkas er, var det
den som förmådde migatt i ord uttala mina :tan-
kar Och derigenom ådraga mig eft deltsgande?
Jag upprepade tillbudet af min hjelp och drog
derföre icke i betänkande att fråga efter alla om-
ständigheter, som rörde henne. Den unge mannen,
som jag sett vid spelbordet aftonen förut, var en
yngre bror till hennes aflidne man, hvilken hade
dödt efter ett, icke lyckligt, äktenskap af några få
år och lemnat henne i odelad besittning af all sin
förmögenhet. På sin dödssäng hade herr de Ber-
sonne anförtrott sin: hustru åt vården och skyddet
af hans bror, chevalier de Sit Crique, som då vi-
stades der på besök, och kraftigt hade ock denne
försvarat den unga enkans rätt mot den aflidne
mannens öfriga roflystna syskon... Då. hon derföre
betygade honom sin systerliga tacksamhet, mötte
henne ur hans öga en blick, som kom henne at!
bäfva, i det han yttnade det han funne sig tillräck-
ligt belönad. om hon blott tilläte honom att-behålla
en sak, som han röfvat ur sin aflidne brors qvar-
låtenskap. Hon -förskräcktes, ty nu först kom hon
ihåg, att bland mannens dyrbarheter funnits en
briljantersd medaljong med hennes porträtt, hvil-
ken hon icke återfått tillika med det öfriga, och
just denna bild ville hon icke se i händerna på en
man, som hon var skyldig vänskap och tackssmhet.
Hon ville icke seden i någons händer; hon sjel!
kunde till och med icke utan ett slags rysnving be-
trakta den, ty en inre röst tycktes tillhviska henne
att detta porträtt skulle bringa olycka öfver er
byar, som innnehade det. Det var måladt af er
ung konstnär, som under det han arbetat derpå —
fru de Bersonne tillstod det rodrande, dock utar
tillgjord blygsamhet — varit intsgen af den häfti
gaste kärlek till henne. Blott med möda hade mai
kunnat öfvertala honom att fullborda och lemna de