——nm nn nn wmv uhbOnmMNMMbnGrQSINHBHmmh nNnnvnnnnnfnn !NUSrrTTDTFFTOOC od kände henne, ehuru hon var lika skön, ja, kanske ändå skönare än förr. Det förekom mig som hade jag en oförrätt att afbedja Hos henne; så mycket fastare beslöt jag att icke göra mig skyldig till en ny försummelse.n Följande morgon infann jag mig vid hennes toilett, der hon visade sig endast för mig. Kan ni trolla? frågade hon mildt, eller var det den genius som talar ur edra ögon och som ingifver mod och förtroende åt alla som nalkas er, var det den som förmådde migatt i ord uttala mina :tankar Och derigenom ådraga mig eft deltsgande? Jag upprepade tillbudet af min hjelp och drog derföre icke i betänkande att fråga efter alla omständigheter, som rörde henne. Den unge mannen, som jag sett vid spelbordet aftonen förut, var en yngre bror till hennes aflidne man, hvilken hade dödt efter ett, icke lyckligt, äktenskap af några få år och lemnat henne i odelad besittning af all sin förmögenhet. På sin dödssäng hade herr de Bersonne anförtrott sin: hustru åt vården och skyddet af hans bror, chevalier de Sit Crique, som då vistades der på besök, och kraftigt hade ock denne försvarat den unga enkans rätt mot den aflidne mannens öfriga roflystna syskon... Då. hon derföre betygade honom sin systerliga tacksamhet, mötte henne ur hans öga en blick, som kom henne at! bäfva, i det han yttnade det han funne sig tillräckligt belönad. om hon blott tilläte honom att-behålla en sak, som han röfvat ur sin aflidne brors qvarlåtenskap. Hon -förskräcktes, ty nu först kom hon ihåg, att bland mannens dyrbarheter funnits en briljantersd medaljong med hennes porträtt, hvilken hon icke återfått tillika med det öfriga, och just denna bild ville hon icke se i händerna på en man, som hon var skyldig vänskap och tackssmhet. Hon ville icke seden i någons händer; hon sjel! kunde till och med icke utan ett slags rysnving betrakta den, ty en inre röst tycktes tillhviska henne att detta porträtt skulle bringa olycka öfver er byar, som innnehade det. Det var måladt af er ung konstnär, som under det han arbetat derpå — fru de Bersonne tillstod det rodrande, dock utar tillgjord blygsamhet — varit intsgen af den häfti gaste kärlek till henne. Blott med möda hade mai kunnat öfvertala honom att fullborda och lemna de