OM DEN ÅSYFTADE INSKRÄNKNINGEN I
NORRMÄNNENS YTTRANDERATT RÖO-
RANDE UTLÄNDSKA MAKTER.
Vi utbådo oss i Måndagsbladet att få åter-
komma till den i vår tanka för våra. grannar på
andra sidan fjellen högst vigtiga fråga, som vpp-
stått genom : försöket att i kriminallagen införa
en b:stämmelse, att lasteligt tal mot utländsk:
regenter skulle vara straff underkastadt. Ju mer
man betraktar detta försök, dess tydligare tycker
man sig igenkänna fingret af samma oroliga an-
de, som sedan trettio år fiendtligt sträfvat mvt
de konstitutionella garantierna Här iSverige, och
främst mot den främsta af alla, den fria yttrande-
rätten. Den tillskapade, genom ett grundlagsvi-
drigt steg, indragningsmakten 1812, och har se-
dan oupphörligt, med görande och låtande, åda-
galagt sin blinda ifver för den; en gång hän-
delsevis framsluppna tankan, att ingen regering
är möjlig med den tryckfrihet Svenskarne äga.
Af alla de stora reformer, dem grundlagen an-
tydt såsom nödvändiga, har den icke gifvit-sig
ro att. företaga en enda, och om någon, genom
opinionens: makt och Ständernas omtanka, än-
dock blifvit bragt å bane, har den hindrat och
förryckt. arbetet, än genom öppet motstånd, än
genom decennier af uppskof, än genom att i
hvarje förslag söka nediägga dessa frön till en
välde, som afskräckt patrioten och hvilka den orö-
lige anden Synes hafva fått sig anförtrodda af de
mot friheten fiendtliga makter, för att utså i
Skandinaviens jord. Förnyade gånger har det
blifvit försökt att j2mväl insmyga dessa frön i
Norges fria institatioaer, och nu hafva de i rikt
mått blifvit nedlagda i förslaget till norska kri-
minällagen, sannolikt för attäfven i Norgeframbrin-
ga den kult af alla furstars dyrkan,, som är ligi-
timitentens enda och saliggörande religion. Norr-
männen hafva med sällsynt uppmärksamhet och
ihärdighet upptäckt och dödat dem, då de kom-
mit i form af grundlagsförslag, men få nu kan-
ske göra den erfsrenhet, som vi så ofta gjort i
Sverige, att det som misslyckats på en väg,
snart eller sent letar sig fram på en annan.
För oss åtminstone vili det synas alldeles af-
gjordt, att det stadgande, som nu är på väg att
inflickas i norska kriminallagen, alldeles icke li-
ter: förena sig med 400 af norska grundlagen.
Denna förbjuder väl att i tryckt skrift fram öra
falska och äreskändande beskyllningar mot ni-
gr, men: det fiäns icke minsta anledning7att
antaga, det grundlagsstiftarn hirvid tänkt på ut-
ländska regenter, än mindre att han veiat un-
derkasta norska medborgares fria yttrande den
storav inskränkningen af auktoriteternas förme-
nmnde om hvad man:kan anse förnärmande för
utländska furstar, och som alltid måste bero på
tolkningar och godtycke.
Vi varnade, redan vid notisen i Måndagsbla-
det om det ifrågavarande stadgandet, mot den
villfarelsen, att anse ifrågavarande inskränknivg
som . ett. oskyldigt stadgande, hvars tillämpning
sällan skulle komma i fråga; vi nämnde atttill-
lämpningen deraf här i Sverige gått så långt, att
aftryck af utländska artiklar blifvit ansedde med
indragningar, eburu origihal-artiklarne ansetts
osträfflige i det: land, hvars regering de rörde.
Och hvem-kan väl finna det oväntadt, att den,
som fått makten i händerna, brukar henne, då
han derigenom, utan att brytå mos lagens bok-
staf, kan vinna sid önskan; att hämnas en vän,
eller skada en fiende, eller förtrycka en institu-
tion, så förhatlig för vissa maktägande, som tryck-
friheten? Hr v. Hartmansdorff tillämpade flera
gånger lagen om utlåndska regeringars preroga-
tiver här i landet, och hans yttranden :om sina
planer, såsom hofkansler, lemna intet tvifvel öf-
rigt om-bans föresats att utvidga och mångfaidigs
denna tillämpning ända till det yttersta, ifall det
varit, möjligt att låta Honom behålla hofkancel-
lariatet, 4
Men äfven i ett land, der man tilltror sig
hålla Härtmansdorffarae ifrån att befatta sig mec
tryckfrihetslagens tillämpning, är stadgandet a
det ifrågavarande prerogativet för nämnde fur-
star icke principenligt, icke klokt.
Är rnieningen att det icke skall tillämpas, si
är det redan derigenom ett lyte på lagen. Me
i alla fall strider det mot principen af vår nor
diska lagstiftiting. Denna tillägger icke åkärande
rätt i brottmål åt personer, som äro oåtkomlig
för Svenska lagen.
Detta äro likväl utländske regenter, så mycke
mer, som äfven i deras eget land, ingen bevisning
afseende på deras handlingar är tillåten. Det ä
sant att förslaget endast talar om uppsåtliga äre
kränkningar och smädelser; mens huru skall mai
väl, äfven om en moralisk visshet angående upp
giftens riktighet förefinnes, kunna vid sådant för
hållande, som bär ofvan är nämndt, juridisk
bevisa det; och sålunda kunna alla obebaglig
STEKER OERFARNA