DEN FÖRSVUNNE. ) NOVELL AF I, KRUSE. IX. Eusåne var och blef? försvumnen. Hans namn pämndes väl alltid med vördrad inom slottet, likväl då endast de åldrige mekarne hade personligen känt honom, hade tiden, den allt förstörande, allt utplånande, ganska mycket blekt hans minne, ehuruväl bela den talrika familjens lycka och välstånd egentigen var hans verk. Lyckligare än Eugtaes mor varit, dog ändtligen Rosalba omgifven af sina många barn och barnabarn. Hennes gamla make sörjde visst, likväl såg han tröstad uppåt himlen, ty der skulle ban ju snart återfinna henne. Dock vaknade hos honom nu, lifligare än förr, minnet af vännen Eugene och alla scener från deras ungdom. Anstalter träffades nu till den aflidnes begrafning. om skulle bli praktfu!l och lysande. Redan stod på en svartklädd upphöjning, dit flera trappsteg ledde, kistan, hvaruti hvilade, på hvita sidenkuddar och svep! i en lätt morgondrägt, liket efter den så innerligt älskade, goda Rosalba. Ea enkel hufra smög sig tätt omkring det mjölkhvita, skrynkliga matrone-an sigtet, hvars drag visserligen icke nu erinrade om skönhet och fägring, men hvilka deremot buro stäm peln af inte frid. Skenet från en mängd vaxljas upplyste det kallnade anletet och gjorde hvarje dess drag tydligare och mera vördnadsbjudande. Det var sent på aftonen; främmande åskådare hade länges? dan dragit sig tillbaka, och nu knäböjde den gamle enklingen vid kistan omgifvenaf alla de sina. Då han uppstod från sin bön, aflägsnade han alla bar: nen, ty han ville ännu en gång vara ensam med den innerligt älskade, ehuru hennes förstummade läppar icke mer kunde svara på hans vänliga ord; äfven ville han ensam afvakta de båda kapucinermunkarne, hvilka, efter landets sed, skulle komma och vaka hos liket öfver natten, från deras närbelägna kloster i hvars kyrkogård den döda skulle begrafvas, och hvarest hennes med döden afgångna barn äfven funnit sin hvila. ?) Se Aftonbl. N:ris 95, 98, 33, 100, 101, 103, 404 och 106.