DEN FÖRSVUNNE. )
NOVELL AF I, KRUSE.
IX.
Eusåne var och blef? försvumnen. Hans namn
pämndes väl alltid med vördrad inom slottet, likväl
då endast de åldrige mekarne hade personligen känt
honom, hade tiden, den allt förstörande, allt utplå-
nande, ganska mycket blekt hans minne, ehuruväl
bela den talrika familjens lycka och välstånd egent-
igen var hans verk.
Lyckligare än Eugtaes mor varit, dog ändtligen
Rosalba omgifven af sina många barn och barnabarn.
Hennes gamla make sörjde visst, likväl såg han trö-
stad uppåt himlen, ty der skulle ban ju snart åter-
finna henne. Dock vaknade hos honom nu, lifliga-
re än förr, minnet af vännen Eugene och alla sce-
ner från deras ungdom.
Anstalter träffades nu till den aflidnes begrafning.
om skulle bli praktfu!l och lysande. Redan stod på
en svartklädd upphöjning, dit flera trappsteg ledde, ki-
stan, hvaruti hvilade, på hvita sidenkuddar och svep!
i en lätt morgondrägt, liket efter den så innerligt
älskade, goda Rosalba. Ea enkel hufra smög sig
tätt omkring det mjölkhvita, skrynkliga matrone-an
sigtet, hvars drag visserligen icke nu erinrade om
skönhet och fägring, men hvilka deremot buro stäm
peln af inte frid. Skenet från en mängd vaxljas
upplyste det kallnade anletet och gjorde hvarje dess
drag tydligare och mera vördnadsbjudande. Det var
sent på aftonen; främmande åskådare hade länges?
dan dragit sig tillbaka, och nu knäböjde den gamle
enklingen vid kistan omgifvenaf alla de sina. Då
han uppstod från sin bön, aflägsnade han alla bar:
nen, ty han ville ännu en gång vara ensam med den
innerligt älskade, ehuru hennes förstummade läppar
icke mer kunde svara på hans vänliga ord; äfven
ville han ensam afvakta de båda kapucinermunkar-
ne, hvilka, efter landets sed, skulle komma och vaka
hos liket öfver natten, från deras närbelägna kloster
i hvars kyrkogård den döda skulle begrafvas, och
hvarest hennes med döden afgångna barn äfven fun-
nit sin hvila.
?) Se Aftonbl. N:ris 95, 98, 33, 100, 101, 103, 404
och 106.