vsrit närvarande, icke s.ulle kunnat motsäga
honom, ville han yttra, att på samma gång,
som det dåvarande kabinettet erkände den våd-
liga - ytterlighet, till hvilken det aristokratiska
inflytandet herrskade öfver folkets inflytande,
använde regeripgen då, såsom ett korrektiv, de
yttersta åtgärder, som läto förena sig med upp-
sätthållandet af landets uråldriga inrättningar.
Han kände, att de dåvarande ministrarne hade
fullkomligt rätt, då de förklarade, att hvad de
då föreslogo; var deras ultimatum. Talaren hade
seden den tiden icke funnit något skäl attirångå.
sin åsigt, och han trodde, att det inflytande, som
folket genom reformbillen erhöll i Underhuset,l:
gick fullkomligt så långt, som vore förenligt med
upprätthållandet af den monarkiska styrelseform;
under hvilken vi ännu hage den lyckan att lefva.
Förslag af sådan beskaffenhet, som de nu ifrå-
gavarande, skulle talaren alltid sätta sig emot.
Hvad sken af fördel eller rättvisa de också, ur
en abstrakt :yppunkt, kunde antaga, så kunde
talaren dock icke annat än anse dem såsom
praktiskt fulla af fara — irgen mindre fara än
öfverändakastandet af detta lands morarkiska
styrelseform.
Hr Pan. OConnell bekände, att ban icke utan
förvåning hört den ädle baronetten profetera,
att i fall den förevarande motionen ginge ige-
nom, så vore det slut både med pärskapet och
konungamakten här i landet, Talaren vore för-
vånad, att höra den ädle baroneiten begagna
sådana uttryck, medan han (OConnell) vore gam-
mal nog för att minnas, att sir James, då re-
formbillen diskuterades, sjelf förlöjligat en dylk
profetia. Det var någon som då förklarade, att
om billen ginge igenom, så vore det förbi med
både kronan och pärskapet. Den ädle baronet-
ten tillbakavisade då ganska lämpligt profetian,
och skrattade åt profeten; han hade dock nu
ansett sig tillständigt, att antaga en rakt mot-
satt karakter; och utan att hvarken vilja tala
med missaktning om honom eller bele ho-
nom, behandlade talaren nu de profetior, han
framställt, med samma ogillande och likgilig-
het, som han (sir James) sjelf förut gjort. De
förhoppningar, som förespeglades folket i Stor-
britannien; då reformbillen blifvit antagen, voro,
att vi skulle få en representation, som uttryckte
folkets tänkesätt, Detta var just sjelfva grund-
valen för deåtgärder, den ädlelordenp, nuvarande
ledamoten för London (ford John Russel) då
föreslog. Vi trodde då, att det var enstor kon-
eession, emedan vi hoppades att vi skulle få en
representation, som föreställde folket. Tyfastän
representationen icke gaf representationsrätt åt alla
eller någonting svarande deremot, så utsträcktes
den dock så mycket, att den gaf ledamöterne
af detta bus en ställning, en makt och en an-
svarighet, som skulle sätta dem i stånd att med
eftertryck representera brittiska folket. Lord
Russell började vid detta minnesvärda tillfälle
sitt tal. med en hänvisning till den lag under
Edward I, som stadgade, att inga skatter skulle
kunna utkräfvas till kronan, utan samtycke af
erkebiskoparne, biskoparne, lorderne, riddarne,
borgrarne och de andra fria männen i England.
Under diskussionen om reformbillen medgafs, att
örhbållandet med beskattningen afvikit från denna
nörm, och att det vore önskligt, att bringa Un-
derhusets sammansättning så nära som möjligt
till denna grund för beskattningen. Af dessa skäl
ansågo vi reformbillen för en stor koncession;
derföre understöddes den så väl af radikalerne,
som Whigs i huset. Af detta skäl understödde
ag sjelf, i min ringhet, reformbillen, och den
enda orsaken, hvarföre jag yrkar ytterligare reform,
är den, att vi blifvit narrade, Folkets förhopp-
ningar bafva blifvit svikna. Reformbillen har
i cke gifvit folket något inflytande i detta Hus;
här representeras endast serskilda klasser, och
då förhållandet är sådant, har den utlofvade re-
formen icke vunnits, och vi hafva skäl att säga,
att den icke medfört för oss de fördelar, vi hade
rätt att fordra. Låt oss nu se till, på hvad
punkt vi befinna oss med hänseende till facta.
Det finnes nu tvenne klasser — en herre-klass
med rösträttighet och makt, en slaf-klass utan
någondera. Det var icke sannt, att förmögenhet
utgjorde grundvalen för den nuvarande valrätten.
Hvarken freemen eller leaseholders, hade sin
valrätt i kraft af egendom. Talaren yrkade fol-
kets rättighet till treåriga parlamenten, och för-
dömde det nu existerande vidsträckta mutsyste-
met. Sluten votering skulle afbjelpa detta sed-
nare onda, åtminstone inom de mera folkrika
valdistrikten. Talaren kunde icke inse nödvän-
digheten af någon förmögenhets-qualifikation, för
alt viana inträde i parlamentet. Han yrkade
reform i fredlig väg — lugnt framskridande —
gradvist antagande af frihetens grundsatser. Han
visste, att dessa ämnen fordom med våldsamhet
EEE ANNE TENN NOTES EM ENE
AE AA -—— AA sk PR OO ET
j