omedeibar nådeverkan, och utan alseende på
hennes eget verkliga tillstånd af sedlighe:); vi-
dare: i est vidhållande af formell, skenbar from-
het, i sicnets nedslagenhet, tillika med afbål
lande från oskyldiga, af Gud sjelf naturen med-
skapade böjelser, jemte så mycket starkare öf-
verlemnande åt naturstridiga lustar: i andeligt
högmod och orättmätigt förakt för tiliåtliga verlds
liga göromål och nöjen: i sabbatens helighållan-
de genom yttre, till en del småaktiga och intet
betydande iakttaganden: i botöfningar, gisslande,
bann, bigt: i allt detta, med få ord, som, i stäl-
let för ait bilägga och försona den stora striden
emellan Gud och lifvet, gör tvisten, så mycke:
som möj!igt, obilägggelig — alla sådana menni-
skor, mer eller mindre välmenande och upprik-
tiga, utgöra från årtusenden tillbaka ett enda
stort kulturslag, inom hvad trosbekännelse de
än för öfrigt må befinna sig. De hafva egent-
ligen alidrig tillhört någon viss, pos:tiv religion,
men t:3ff.s på området af alla. Om de försto-
de sig sjeltvs, så skulle de veta, att de i grun-
den äro dyrkare af Nilmlism: de uppfatta det
Absoluta blott såsom Negationen af allt Något: de
gå ut på att afbålla sig ifrån Allt, för att dy-
medelst söka Gud; men träffa i stället Intet.
Ty de Lunsa, efter sitt sätt att förstå det Ab-
soluta, aldrig finna bonom uti Något, enär hvarje
sådant, just genom att vara ett begränsadt, :f
dem anses för ondt. Detta kultur-fenomen fin-
na vi bidst hos Buddaisterne i den innersta Orien-
ten; det har sedan fortplantat sig och återses I
olika former öfverallt. Det upptäckes ibland
Katholiker och Protestanter, likaväl; ty det till-
hör ingendera positivt, men det är också icke
emot någondera. Dess grundid består biott
uti att söka undfly allt Något (allt individuellt,
begränsadt, ändligt), emedan hvarje sådant skal!
vara syndigt; de arbeta således på att förinta
sig sjelfva och om möj!igt, af heligt begär, äfven
alla andra; enär blotta Iatet är det ratt heliga
och syndfria. Men såsom de likväl, oaktadt
allt utdflyende, späkande, afräzande af det ena
Något efter det andra, omöjligen kunna vinna
den stora segern att nånsin komma til ett rent
Intet, så arbeta de sönder sig för en Omöjlighet.
En och annan vänder då om på halfva vägen,
fortfar väl med semma slags jargon som förut,
men faller med själens begär ned öfver något i
sig sjelf lika syndigt, som allt annat, men hvil-
ket han för sin räkning uudantager, för att lef-
va. Sidana easkilda sluta således med att blifva
skrymtare.
Dessa slags Religiosi (hvilka i Europa sednast.
uppenbarat sig, bland annat, under namnet Me-
thodister) hafva i hvarje tid lättast af alla men-
niskor iåit binda sig till allt hvad man be-
hagat för dem utstska; ty, enär verlden och lif-
vet för dem utgör ingenting, så gå de gerna in
allt hvad det nånsin kan falla nå-
ghet in att bjuda. Methodismen är
peciell gren af detta kulurslag, i vår:
sekel; dess grundåsigt af lifvet har i fordna pe-
rioder funsits hos Asketer af alla färger, hos
s, k. Pietister, Läsare, Böhmister m. fl. sins
emellan olika i mycket, men öfverensstämman-
de i den Buddaistiska grundföreställningen om
Gud och Verlden. Personer, tillhörande den-
na bildningsart, betraktades ständigt med stort
välbebag af styrelserna i samhället och kyrkan,
emedan dessas öfverherrar af dylika individer
aldrig röna motstånd, ehvad de vilja bemäk-
tiga sig.
Man må således alldeles icke tro, att det är
af enkom kärlek till det enskilda fenomenet
Methodismen, eller af tycke för dess sattser i sig
sjelfva, som Prelaturen och Makten i allmänhet
så välvilligt omfattat der; tvertom, torde de för
egen räkning le åt dess svärmeri och kasta den
ifrån sig, om den icke längre kan tjena dem till
ändamå!et. Men de inse tydligt, att om mas-
sorna kunde förvandlas till hopar af så beskaf-
fade ver!dsföroktare, som ofvanföre beskrifvits —
till Budda-bekännare (icke till namnet naturligt-
vis, men till saken och till verldsåsigten, lika-
som i Japan, China, Tatariet, Tibet och östra
delen af Indien, der den mest utbildade verldsli-
ga och andliga despoti derföre kan ega rum) — så
skulle medsamma också här i Europa faran vara
förbi för den strängt kritiska granskning, hvar-
till tidehvsrfvet blifvit väckt, rörande gudaläran
i denna verldsdel. Det behöfs icke mer, än att
menniskorna allmänt bekomma det sinnelaget,
att på jorden efterfråga ingenting — på grund
deraf, ati bvarje Något är syndigt, och salighe-
ten endast finnes uti själens ned-dykande u:i
det rena Intet — så skola nog alla sedan blif-
va redebozna, både att med nöje lemna ifrån
sig sina timliga egodelar, och att obetingadt sätta
tro till alla kyrkliga traditioner. Hvarken tvif-
vel eller motsägelse ega då mera rum. Menni-
skorna tillförsäkras om Himmelriket, emot den
lilla koncessionen blott, att lemna ifrån sig Jor-
den. Denna är väl i sig sjelf så föraktlig, att
ingen alls borde bry sig om att ega den; men
herskarne i kyrka cch stat taga den ändock, på
det den icke måtte ligga alldeles handlöst. Bör-
dan af detta besvär plågar dem mycket, men de
pålägga sig den med godhet och nåd. Det är
således också billigt, att de, jemte allt det öfri-
ga, äfven fordra tacksomhet af folket, en djup
tacksaruhet, för det dryga arbete, de bestrida,
att taga ifrån folket hvad det har.
(Forts. e. a. g.)
STOCKHOLM den 23 April.
— Efter det Konungens Befhde. i Upsala
län hemställt, att de kronofogdar och härads-
skrifvare inom nämnde län, hvilka i anseende
till väckt fråga om ny reglering af fögderierne,
endast erhållit förordnande till sina tjenster, måt-
ta sadan nämnde fråga förfallit. erhålla hekräf-