VALPRINCIPEN I KEONSTITUTIONSUTSKOT-
TETS REPRESENTATIONSFÖRSLAG.
Den sjelfskrifna representationsräilen har a!
en så öfvervigande majoritet blifvit förkastad
vid sisiförfiutna riksdag, alt ett förnyadt yrkande
deraf framdeles är knappast alt förmoda och ;
alla fall icke syres kunna hoppas något afseende.
Valrätt och valbarhes kunna följaktligen numer:
anses för de gifna utgångspunkterna vid öfvei-
läggningen om all framtida representationsförän-
dring, och det återstår egentligen alt undersök:
den grund derför, som ensem kan vid nästa riks
dag komma under slutlig omröstning, derföre ati
den innefaltas i det enda till en sådan omröst-
ring hänstjuna representationsförelaget, nerli-
gen Konstitutionsutskottete; Förslaget kan blif-
va antaget; det kan blifva förkastadt; de fleste
tro kanske till och med ait det sednare inträl-
far; men sådant hindrar icke att skärskåda dess
grund på förhand och de sannolika verkningarne
af de beslut, som i anledning deraf kunna kom-
ma att fattas.
Vid en populär och praktisk granskning a!
denna princip ech de dermed sammanbängande
frågor, synes man dels kunna betrakta principen
i och för sig sjelf, dets utsigterna för dess anta-
gande eller förkastande vid nästa riksdag, dels
de för det konstitutionella samhällstillståndet här-
flytande följderna af förkastandet.
Till grund för valrått och valbarhet har Kon-
stitutionsutskottet i sitt förslag lagt den så kal-
lade personlighetsprincipen. Sannolikt är det god-
kännandet af denna grund, som emot Konstitu-
tionsutskottet väcker den största hätskheten och
de högstämdaste klagomålen. A:minstone ha:
ingenting blifvit anfallet med mera fanatisk hett:
än denna prizcip. Då den likväl icke låter un-
d2nrödja sig med förnuftsskäl, så har man efier
förmåga sökt hindra folket att begripa och be-
döma den. Häraf tor2e kunna förklaras hvar-
före man med ett sådant öfverflöd af till utseen-
det lärda och djupsinniga ord sökt inkläda och
bortblanda den, när ran icke kunnat undgå ait
i tal och skrift yttra sig deröfver. Man har
misströstat om att kunna förjaga den och i stäl-
let sökt förvandla den-till ett slags politiskt å-
kerspöke, utsiradt med 2llashanda otyg af jako-
binism, revolutionsanslag, omstörtningslystnad, o.
sg. V., i tanka förmodligen att folket ännu är
samma barn som fordom, och än en gång torde
låta skräma sig med sagor. Oss har ultrapartieis
förhoppningar om framgång af skrämselsyctomet
alltid förefallit såsom ett fullkomligt sjelfbedrägeri,
och vi anse derföre öfverflödigt att söka skingra
en förskräckelse, som icke är till, som icke kun-
nat uppväckas och som icke någonsin mera står
att uppväcka hos mängden. Men alldeles frukt-
löst har det flitiga utspökningsarbetet ändå-ej för-
blifvit. Väl bar någon blifvit allvarsamt förfä-
rad af den revolutionsanda, det sträfvande efte.
anarki och terrorism, som enkgt föregifvande
skulle dölia sig under personlighetsprincipen;
men det sofistiska språket har i stället bragt en
och annan att grubbla öfver det abstraktay
som påstitts vara en utmärkande egenhet hos
denna princip; hvaraf vidare alstrats tvifvel öf-
ver möjligheten att tillämpa den på verkliga och
förhandenvarande förhållanden. Å en annan side
har den bekanta phistoriska skolan varit till
hands med sin vanliga stridsattiralj af boktitlar
och på slump sammanhopade citationer och sökt
nbilla de med det lärda -charlataneriet mindre