VALPRINCIPEN I KEONSTITUTIONSUTSKOTTETS REPRESENTATIONSFÖRSLAG. Den sjelfskrifna representationsräilen har a! en så öfvervigande majoritet blifvit förkastad vid sisiförfiutna riksdag, alt ett förnyadt yrkande deraf framdeles är knappast alt förmoda och ; alla fall icke syres kunna hoppas något afseende. Valrätt och valbarhes kunna följaktligen numer: anses för de gifna utgångspunkterna vid öfveiläggningen om all framtida representationsförändring, och det återstår egentligen alt undersök: den grund derför, som ensem kan vid nästa riks dag komma under slutlig omröstning, derföre ati den innefaltas i det enda till en sådan omröstring hänstjuna representationsförelaget, nerligen Konstitutionsutskottete; Förslaget kan blifva antaget; det kan blifva förkastadt; de fleste tro kanske till och med ait det sednare inträlfar; men sådant hindrar icke att skärskåda dess grund på förhand och de sannolika verkningarne af de beslut, som i anledning deraf kunna komma att fattas. Vid en populär och praktisk granskning a! denna princip ech de dermed sammanbängande frågor, synes man dels kunna betrakta principen i och för sig sjelf, dets utsigterna för dess antagande eller förkastande vid nästa riksdag, dels de för det konstitutionella samhällstillståndet härflytande följderna af förkastandet. Till grund för valrått och valbarhet har Konstitutionsutskottet i sitt förslag lagt den så kallade personlighetsprincipen. Sannolikt är det godkännandet af denna grund, som emot Konstitutionsutskottet väcker den största hätskheten och de högstämdaste klagomålen. A:minstone ha: ingenting blifvit anfallet med mera fanatisk hett: än denna prizcip. Då den likväl icke låter und2nrödja sig med förnuftsskäl, så har man efier förmåga sökt hindra folket att begripa och bedöma den. Häraf tor2e kunna förklaras hvarföre man med ett sådant öfverflöd af till utseendet lärda och djupsinniga ord sökt inkläda och bortblanda den, när ran icke kunnat undgå ait i tal och skrift yttra sig deröfver. Man har misströstat om att kunna förjaga den och i stället sökt förvandla den-till ett slags politiskt åkerspöke, utsiradt med 2llashanda otyg af jakobinism, revolutionsanslag, omstörtningslystnad, o. sg. V., i tanka förmodligen att folket ännu är samma barn som fordom, och än en gång torde låta skräma sig med sagor. Oss har ultrapartieis förhoppningar om framgång af skrämselsyctomet alltid förefallit såsom ett fullkomligt sjelfbedrägeri, och vi anse derföre öfverflödigt att söka skingra en förskräckelse, som icke är till, som icke kunnat uppväckas och som icke någonsin mera står att uppväcka hos mängden. Men alldeles fruktlöst har det flitiga utspökningsarbetet ändå-ej förblifvit. Väl bar någon blifvit allvarsamt förfärad af den revolutionsanda, det sträfvande efte. anarki och terrorism, som enkgt föregifvande skulle dölia sig under personlighetsprincipen; men det sofistiska språket har i stället bragt en och annan att grubbla öfver det abstraktay som påstitts vara en utmärkande egenhet hos denna princip; hvaraf vidare alstrats tvifvel öfver möjligheten att tillämpa den på verkliga och förhandenvarande förhållanden. Å en annan side har den bekanta phistoriska skolan varit till hands med sin vanliga stridsattiralj af boktitlar och på slump sammanhopade citationer och sökt nbilla de med det lärda -charlataneriet mindre