der fördomarnas töcken så envist strida emot förnuftets sol. Så gick det äfven med baron Hohenstein, då han hört sin hushållerskas bekännelse. I första ögonblicket skakad af hennes ord, förvirrad af den sällsamma belägenhet, hvari han fann sig försatt, upplyfte han med djup rörelse Rosa, som läg britande för hans fötter. Men dessa ädlare känslor intogo blott för ett ögonblick hans bröst, och den tanken: hon är komediantska och har bedragit dig, kaohända af egennytta, att ändå fånga den unge baronen, kanske med; sjelfva faderns tillhjelp, förjagade snart hvarje bättre känsla, hvarje förnuftigt beslut. Vi vilja här ingenting yttra om de inrotade fördomar, som finnas hos många mot Thalias lär-. jungar af båda könen. Äfven detta kolossala spöke viker allt mer och mer undan de upplystes ögon och de, som det närmast tillhör, bidraga allt mer och mer dertill, genom ett värdigt uppförande. Baronen hängde likväl ännu fast vid den gamla, stränga, ortodoxa meningen i detta fall, och i det, som i alla andra, med denna egensinnighet, som så mycket mindre kunde besegras, då han höll den för .konseqvens och själsstyrka. Men till föraktet för en skådespelerska kom dessutom den för honom vidriga och förödmjnkande tankan: att det lyckats en flicka, att så länge förblinda honom. Han kom numera icke ihig allt hvad Rosa gjort, huru kärleksfullt hon uppfört sig mot hönom, huru ädelt hon handlat mot! sonen; ty sedan han fått veta att JB Tu skådespelerska, ansåg han sig öfvertygåd, ja, fult förvissad, att alltsammans varit byckladt och ut