der fördomarnas töcken så envist strida emot
förnuftets sol.
Så gick det äfven med baron Hohenstein, då
han hört sin hushållerskas bekännelse. I första
ögonblicket skakad af hennes ord, förvirrad af
den sällsamma belägenhet, hvari han fann sig för-
satt, upplyfte han med djup rörelse Rosa, som
läg britande för hans fötter. Men dessa ädlare
känslor intogo blott för ett ögonblick hans bröst,
och den tanken: hon är komediantska och har
bedragit dig, kaohända af egennytta, att ändå
fånga den unge baronen, kanske med; sjelfva fa-
derns tillhjelp, förjagade snart hvarje bättre känsla,
hvarje förnuftigt beslut.
Vi vilja här ingenting yttra om de inrotade
fördomar, som finnas hos många mot Thalias lär-.
jungar af båda könen. Äfven detta kolossala
spöke viker allt mer och mer undan de upply-
stes ögon och de, som det närmast tillhör, bi-
draga allt mer och mer dertill, genom ett vär-
digt uppförande.
Baronen hängde likväl ännu fast vid den gam-
la, stränga, ortodoxa meningen i detta fall, och
i det, som i alla andra, med denna egensinnig-
het, som så mycket mindre kunde besegras, då
han höll den för .konseqvens och själsstyrka.
Men till föraktet för en skådespelerska kom dess-
utom den för honom vidriga och förödmjnkande
tankan: att det lyckats en flicka, att så länge
förblinda honom. Han kom numera icke ihig
allt hvad Rosa gjort, huru kärleksfullt hon upp-
fört sig mot hönom, huru ädelt hon handlat mot!
sonen; ty sedan han fått veta att JB Tu skå-
despelerska, ansåg han sig öfvertygåd, ja, fult
förvissad, att alltsammans varit byckladt och ut-