Hvarken på theatrarne, eller på värdsbusen, ej
heller i templen under det handel drifves på tem-
pelgårdarne, ser man fruntimmer; men på gatorna
möter man dem ganska ofta. Qvinnorna af den
sämre klassen gå till fots; men den, som är aldrig
så litet välmående och ansedd, åker 1 karioler; fur-
starnes fruar och döttrar låta deremot bära sig i
bängbårar. Både gifta och ogifta fruntimmer visa
sig på gatorna obeslojade och med håret klädt på det
enklaste sätt; endest prydt med vacera aruficiella
blommor. Till och med den trasigaste smuisigaste
gamla kokerska, har ofelbart, om bon blow sticker
huafvudet utom dörren, för att köpa litet peppar och
lök, en röd blomma i sitt gråa hår. . Fruntimmernas
klädedrägt utmärker sig genom ljusa färger, och be-
står, bos Mandschurinnorna, hufvudsakligast af en
lång öfverrock ) med -ofaniligt. vida ärmar. Derdna
rock skyler helt och bållet deras vext, men Coine-
serne betymra sig föga derom, emedan de sätta frun-
timmernas: välvexthet i smala skuldror och platt
bröst, bvarföre qvinnorna, också snöra bröstet med
en bred gördel som intager; platsen af våra Euror
peiska snörlif. De egentlga Chinesiskornas kläde-
drägt : består af röda eller gröna strumpor, stickade
med mångfärgadt silke af broderade jackor och en
likaledes rikt broderad öfverrock. anu mera skilja
sig Chinesiskorna från Mandschurinnorna genom sina
fötter; de sednare förderfva icke fötrerna genom stark
åtstöring. och nyttja tofflor liksom karlarne; endast
deras strumpor göras af ljusfargadt tyg med fotsu-
lor, som icke äro mindre än 4 tum tjocka, Chine-
siskorna deremot linda ända !rån femte året sina
fötter imed breda band, så att tårna böj:s inåt. Nag-
larna intränga derigenom, i köttet, och förorsaka nä-
stan alltid, sårnader, så att de olyckliga qvinnorna
hela sin: lifstid lida genom denna barbariska sed;
ingen enda af dem kan stå på bela foten, utan de
gå blott: på hälarna; deras gång är derföre ganska
ful och de vackla alltid från ena sidan till den
andra.
Då eit rikt Chinesiskt eller Mandschuriskt frun-
timmer begifver sig ut, sker det alltid med temlig
ståt. Framför trafsar en ryttare; efter honom kom-
mer en kusk, som håller en mulåsna vid tygeln,
spänd framför ett tvåbjuligt åkdon; tak och sidor
på åkdones äro beklädda med grönt eller blått klä-
de, hvari på hvarje sida äro insydda stycken af svart
sammet och glas; till höger och venster om vagnen
gå 2 personer, som hålla i den med händerna, för
att bindra den att falla omkull der som är ojemnot;
bakom vsagnen kommer åter en ryttare. Man stiger
i: och ur ekipaget framtill, hvarföre också kusken,
bvarje gång detta skall ske, spänner muiåsnan ifrån,
de vid sidorna gående personerne föra kariolen tätt
intill trappan, sätta skalmarna ned på trappstegen,
och vända så straxt ryggen emot ekipaget, emedan
den Chinesiska etiketten icke tillåter en tjenare, att
se sin husbondefru i ansigtet. Fruns tjensteflicka,
som, vanligen sitter iramtil!, stiger nu ur, framsat-
ter en pall åt frun, och bjelper henne ned. Vid
bortresan tillgår: på samma sätt; d, Vv. s. först sätta
frun och jungfrun sig upp, hvarefter kusken späsner
mulåsnani för. och tåget anträdes i förut beskrifven
ordning. Då hertrarne åka u:, består deras prekt i
en stor mängd ryttare, bvilka åtfölja kariolern:; de-
ras antal stiger ofta till 20 och derutöfver, Men af
hvad slags folk består väl denna eskort? Två eller
tre af dem äro teroligen snygat klädda, men de an-
dra wasiga och rida på magra, lama wuläsnör, men
högmode: tillåter aldrig Chineserne att. då de åka
ut, inskräcka antalet af sin betjening, fastän under-
hället ef denna lättjefulla skera kostar dem dryga
summor.
Rörelsen på gatorna i Peking börjar med daggry
ningen, d. v. s. om sommarn kl. 4 och om vintern
kl... 6. Dem man först ser i rörelse äro embetsmän-
nen, som gå med:akter och handlingar till palatsei;
sedan komma minuthandiarne med matvaror. Lar-
met och rörelsen tilltager småningom; och omkring
kl. 7 på morgonen äro alla gator betäckta med en
tallös menniskomassa.. Kl. 9 å 40 om aftonen går
man tili sängs. Vid denna tid råder redan fullkom
lig stillhet på de öde gatorna, och blott här och der.
ser mean ännu ett svagt skimmer från papperslyck-
torna, hyiika äro fästade på låga pelare.
Chineserne äro, som bekant är, de räddaste mern-
niskor i verldems och hvarken anfalia de någon el-
ler försvara de sig med vapen, så länge någon möj-
lighet finnes att komma undan. Msn det händer
understundom, att äfven dessa fårnaturer råka i en
rasande sinnesstämning, och då åro de i stånd till
allting. Sålunda voro vi, de första dagarne efter vår
ankomst till Pekiag, vittnen till ett gatu-uppträde.
Tvenne Chineser, af lägre folk- klassen, som för nå-
ocn : orsak blifvit förbittrade på en tredje, råkade i
ett obeskrifligt raseri, och började att hamra på den
lycklige med tjocka pryglar. Den stackars karlen,
som fått några starka slag i hufvudet, föll sanslös
till marken, men, hans förbittrade fiender fortforo
icke dess mindre. att prygla honom. I ett ögonblick
samlades en stor folkmassa kring slagskämparne,
och sökte att genom rop och skrik göra slut på pryg
lingen; men ingen enda sökte att med våld afnåila
dem ifrån att slå den sanslöse. Efter ett par mi-
nuter ankomrmo polisbetjenter till stället, men äfven
desse vågade. sig icke på slagskämparne, utan vän-
tade till dess de sjelfmant upphörde med sina slag.
Då först vågade de blanda sig i saken, grepo de bå-
da fredstörarng, utan att dessa gjorde ringaste mot-
ständ, bundo deras bänder, och förde dem inför rätta.
SANDELSUNDERRÄTTELSE: