haad bar, såsom ett tecken till det glada budskapet, en lätt liljestängel, och hans blåa öga nedblickade med oändelig kärlek på den rodnande jungfrun. Älskliga englar strödde blommor för den välsignades fötter och fulländade det förtrolande i heia gruppen, som i sin oröriighet erbjöd en högst intagande bild. Denna tafla, på det skickligaste sätt ordnad och till det mesta utförd af Eduard, gjorde på församlingen ett djupt och på Krumm ett outplånligt intryck. Så smakfullt och ändamålsenligt fonden än var målad ceh bufvudfigurernas klädedrägt vald, så vann taflan likväl sitt förnämsta behag i den himmelska Madonnans skönhet, som syntes en personifiering af den oskuldfullaste ödmjukhet och bängifvenhet. Men hvad som göt ett underbart lif öfver hela gruppen var det uttryck, som målade sig i den heliga jungfruns och engelns anleten, ett uttryck, som den störste målare ej var i stånd att framkalla, cmedan sådant skulle öfverstigit alla menskliga bemödanden. Endast ögonblickets klart flammande id, blott den i hast till glöd upplågande passionen gjorde det möjligt att lägga en sådan längtansfull tillbedjan, förenad med en strålande entusiasm och en brinnande blick i engelns anletsdrag, samt en sådan gudomligt ljuf kärleksandande förvirring i jungfruns, hvilken syntes ana den förestående modersglädjen. Så var det äfven, ty då Gabriela och Eduard jemte barnen som föreställde englarne, intagit sina platser, då den osynliga musiken började i sakta molltoner, då rökelsens ånga, som uppsteg ur ett vid jungfruns fötter stående käril och med sitt lätta moln utbredde en magisk slöja kring de omgifvande föremålen, då det väl ordnade ljusets och färgernas glans öfverraskade ögat, då ändteligen Maria, blickande upp i ljuf hänryckning mötte, sin engels ögonkast — for liksom eti elektriskt slag genom bådas själ, ty de kände att de älskade och älskades tillbaka. I detta ögonblick af sälli