ler tillika med församlingen, limpa dem på nå
gon annan och lyckligare jungfiu. Gudstjenster
räckte längre än vanligt, och efter dess slut för-
enade en tarflig aftonmåltid det fromma sam:
fundet.
Efter densamma ingick man i allmänna sam
tal, och endast Krumm blef varse, att Gabriell;
och den unga målaren hemigt efligsnat sig; mer
då han i tankarna rekapitulerade sitt nyss håll
na tal, och allt mer och mer fördjupade sig
sina profetior och skälen för desamma, så gjor
de han för ögonblicket intet särdeles afseend
på detta aflägsnande, och följde straxt derpå för
samlirgens och grefvinnans skattmästares, der
fordne skräddaren Ratzlers inbjudning att inträ
da i en angränsande sal, hvars bakgrund un:
danskymdes af ett grönt förhänge.
Vid denna anblick väcktes Krumm ur sin:
drömmar; hans första tanka var: skulle väl Ma
ria hafva förgätit sig så långt, som att inrätta e;
theater, detta djefvulens gudlösa spel? Men han
öfvertygelse föreställde honom genast omöjlighe
ten af en så syndig handling. Nu började e
gömd musik ett ljuft adagio, förhänget delad
sig och ett förvånipgsrop framträngde från alla
läppar. Krumm stod orörlig.
Den lilla theatern föreställde ett gammalmodig
men trefligt rum, i hvars fönster rosor och liljo
uppsköto ur stora blomsterkrukor. Framför er
bönpall knäböjde diupt rodnande den heliga Ma
ria, andäktigt hoppknäppande de späda händerna
En drägt af blekt rosenfärgadt tyg föll i vid
veck, målningstäckt draperad, från den himmel
ska jungfruns skuldror ned till bennes fötter
och betäcktes blott här och der af en lätt öfver-
kastad ljusbrun mantel. - Ett magiskt sken flö
omkring det förtrollande sköna hufvudet, Fram-
för henne, sväfvande på ett moln, lutade sig :
bimmelskt behag, höljd i en ljusblå talar, engelr
Gabriel Från hans hufvud föllo i yppig rike
dom de blonda lockarna ned på hans axlar, hans