ler tillika med församlingen, limpa dem på nå gon annan och lyckligare jungfiu. Gudstjenster räckte längre än vanligt, och efter dess slut förenade en tarflig aftonmåltid det fromma sam: fundet. Efter densamma ingick man i allmänna sam tal, och endast Krumm blef varse, att Gabriell; och den unga målaren hemigt efligsnat sig; mer då han i tankarna rekapitulerade sitt nyss håll na tal, och allt mer och mer fördjupade sig sina profetior och skälen för desamma, så gjor de han för ögonblicket intet särdeles afseend på detta aflägsnande, och följde straxt derpå för samlirgens och grefvinnans skattmästares, der fordne skräddaren Ratzlers inbjudning att inträ da i en angränsande sal, hvars bakgrund un: danskymdes af ett grönt förhänge. Vid denna anblick väcktes Krumm ur sin: drömmar; hans första tanka var: skulle väl Ma ria hafva förgätit sig så långt, som att inrätta e; theater, detta djefvulens gudlösa spel? Men han öfvertygelse föreställde honom genast omöjlighe ten af en så syndig handling. Nu började e gömd musik ett ljuft adagio, förhänget delad sig och ett förvånipgsrop framträngde från alla läppar. Krumm stod orörlig. Den lilla theatern föreställde ett gammalmodig men trefligt rum, i hvars fönster rosor och liljo uppsköto ur stora blomsterkrukor. Framför er bönpall knäböjde diupt rodnande den heliga Ma ria, andäktigt hoppknäppande de späda händerna En drägt af blekt rosenfärgadt tyg föll i vid veck, målningstäckt draperad, från den himmel ska jungfruns skuldror ned till bennes fötter och betäcktes blott här och der af en lätt öfverkastad ljusbrun mantel. Ett magiskt sken flö omkring det förtrollande sköna hufvudet, Framför henne, sväfvande på ett moln, lutade sig : bimmelskt behag, höljd i en ljusblå talar, engelr Gabriel Från hans hufvud föllo i yppig rike dom de blonda lockarna ned på hans axlar, hans