upptasa varom en arukei Il Rhopennamns Fosten. aI Tislags öppnades teatern, efter påskveckan, på ett värdigt sätt med Bournonvilles nya ballet: Napoli, eler fiskaren och hans brud, hvilken emottogs med ett utomordentligt bifall, som, vid andra represeuta:ionen, steg till sann entusiasmn, och, såsom bekant är, vill det icke så litet till, för att det danska publikum på teatern skall blifva entusiasmeradt. Denna ballett är ett verkligt mästerstycke, både i banseende till komposition och arrangemang — vi kunna måhända tillägga ett mästerstycke i inöfning; ty då man vet, med hvilka krafter ballettmästaren måste arbeta, då man erinrar sig, att han till största delen har med machiner att göra, hvilka oaflåtligen mäste dragas upp, för att hållas vid lif, då man vidare betänker, att hvarje steg, hvarje rörelse af de spelande äro föreskrifne af honom allena, inöfvade af honom ensam, då måste man beundra det snille, som, under sådana omständigheter, bragt ett sådant verk i stånd. Ballettens egentliga ämne, hvarmed vi förstå fiskarens kärlekshistoria, är en vacker idyll, genomträngdt af ett skönt poetiskt doft och sann religiös inspiration, som väcker ett upphöjdt, ytterst välgörande intryck. Vi skola icke göra något försök att förtälja för våra läsare innehållet af deona herrliga komposition, ty denna uppgift anse vi omöjlig att lösa, då innehåll och form äro så innerligt sammanvuxna med hvarandra, ait vi likaväl kunde försöka med pennan imitera m:ll Fjeldstedis pas, som att skildra herr Bournonvilles spirituelis dikt; i det tryckta programmet återfinner man allt, som behöfs, för att tillräckligt begripa balletten. Märkligt nog var det i Tisdags årsdagen af den: dag, Bournonville sist lemnade Köpenhamn, och om -han den gången också icke så helt och hållet hade rätten på sin sida, har ban nu gifvit en lysande och mer än tiiifyllestgörande satisfaktion, så att det nu är publiken, som stannat i förbindelse till honom. Med härscende till arrangemanget af äfven de enklaste scener, tablåer och dansar, var detta i hvarje hänseende förträffligt; det herrskar oafbrutet lif och rörlighet, som gör att man ständigt måste hafva ögonen med sig, om man icke vill gå miste om allt för mycket. Detia är i synnerhet förhållandet med 4:a och 3:e akterne; den andra är af en ren lyrisk karakter, och det är i synnerhet i denna Bournonvilles glödande fantasi och poetiska anda så rikligen utvecklat sig. Slutet af denna akt är i synnerhet af en hanförande effekt, och vi öfverdrifva icke, då vi säga, att det intryck den gjorde på publiken, var så stort. av det bögljudda bifallet förstummades. Bland dv ninga små, pikanta episoderna, skule vi i synnerbot vilja utmärka scenen med gatusångaren i 4:a akten, som föoredrager ett stort recitativ med w mycken v.riuositet, och den påföljande scenen mellan bonom och marionettförevisaren, i hvilken balletmästaren ger en malitiös släng åt publiken, som städse löper bort från konstnären, då gycklaren visar sig. Gennaros ursinniga förtviflan, då han saknar Teresina och ser sig öfvergifven och förskjuten af alla, under det morgonrodnaden aflöser mörkret, är elt a! de många poetiska momenterna i balletten, som frambringar en gripande effekt. 2:a akten är skön från början till slut och utföres mästerligt af de tre hufvudpersonerna m:ll Fjeldsted, herrar Bournonville och Fäössel. M:ll Fjeldsted har i denna ballett utvecklat hela fuliheten af sin vackra talang; hennes dans är som sylfidens, hennes rörelser sköna och gratiösa, hennes mimik i högsta grad uttrycksfull. Scenen mellan benne och Fössel i den blå grottan och den påföljande är det skönaste vi erinra oss hafva sett af mimisk-plastisk konst. Den 53:e akten är idel lif och glädtighet, som med den allt lifvande tarantellen stiger till stormande hänförelse. Publiken ackompanjerade oaflåtligen tarantellen med handklappningar och bifallsrop, i brist af kastagnetter, och det var en munterhet utbredd öfver hela huset, som kunde väcka de döda. Efter ballettens slut blef herr Bouroonville inropad, under uthbållande, stormande applåder, som först efter en qvarts timma sivisdes dermed, att herr Holst framträdde, för at underrätta publiken, att teatrens lagar förbjödo herr Bournonville att efterkomma denna smickrande uppfordran, hvaremot ballettmästaren genom honom herr Holst) hembar publiken sin varmaste tacksamhet. — BEruINnEeRWITZ. Sedan qvickheten i Berlin och väl i heia Preussen blifvit, btill befrämjande af god ordoirg förbuden, bar den, som hela verlden vet, nedsiivir till die Eckensteher, som derpå efterhard förvarfvet ett uteslutande privilegium, så att ingen qvickhet passerar onäpst, derest mean ej, som sagesman citerar en eckensteher. All Berlinervitz förskrifver sig derfere från någon ecsensteher, och så äfven den hår anförda, som cirkulerade under Ernst den sraftfulles sista visande i Berlin. Tvänne eckensteher stodo vid en boklåda och betraktade de många der uthängda porträtterne. Kan du säga mig, kawrat, sade den ene, hur det kommer sig att, medan porträtter af andra regenter beständigt omvexla här i fönstret, så hänger Konung Ernsts porträtt besiändigt qvar på samma ställe?, — aDat avill ich dir sagen, sysrade den andre; wer ihn kennt ey täuft ihn nikt; er siehtihnlicber hängen.r — Charivari gör sig lustig öfver den afgudadyrkan, som de goda Berlinarne visat Liszt. Sedan fyra dagar iakttaga de tyska tidningarna en oroande tystnad rörande Liszt. Det är en allvarsam sak Jag föreslår, att en subskription skall öppnas bland de franska pianisterne, med hvars belopp man kunde skicka en kurir till Berlin för att erfara, hvad som blifvit af den gudomliga Liszt. Hvad, j scwabiska, bäjerska, wUärtembergiska, sachsiska, hannoverska blad! hbafven j ej den minsta spalt qvar för den, som i en månads tid kommit den tyska pressens kolumner att sucka likt fortepiano-tangenter. Huru! Liszt, den store, den berömde Liszt har intet enda litet blad, som utbasunar hans beröm. För en vecka sedan förflöt ingen dag, utan att verlden genom: en twillfredsställande berättelse erfor hvad den store Liszt sagt eller gjort. Hvad kan väl vara orsaken till denna de tyska bladens tystna4? Hvarföre tiger deras prosa och poesi öfver halfguden, som kallas Eiszi? O, förlåt mig Liszt, att jag blott kallade dig en halfgud! Jag lefver i Paris, i detta gudlösa Bebel; vore jag i Dresden, så kallade jsg dig neg för en hel gud. Veten j ej, j olycksaliga evetka ti ningar. alt er tvetnad skall störta hela uni