upptasa varom en arukei Il Rhopennamns Fosten.
aI Tislags öppnades teatern, efter påskveckan, på
ett värdigt sätt med Bournonvilles nya ballet: Na-
poli, eler fiskaren och hans brud, hvilken emot-
togs med ett utomordentligt bifall, som, vid andra
represeuta:ionen, steg till sann entusiasmn, och, så-
som bekant är, vill det icke så litet till, för att det
danska publikum på teatern skall blifva entusiasme-
radt. Denna ballett är ett verkligt mästerstycke,
både i banseende till komposition och arrangemang
— vi kunna måhända tillägga ett mästerstycke i in-
öfning; ty då man vet, med hvilka krafter ballettmä-
staren måste arbeta, då man erinrar sig, att han
till största delen har med machiner att göra, hvilka
oaflåtligen mäste dragas upp, för att hållas vid lif,
då man vidare betänker, att hvarje steg, hvarje rö-
relse af de spelande äro föreskrifne af honom alle-
na, inöfvade af honom ensam, då måste man beun-
dra det snille, som, under sådana omständigheter,
bragt ett sådant verk i stånd. Ballettens egentliga
ämne, hvarmed vi förstå fiskarens kärlekshistoria,
är en vacker idyll, genomträngdt af ett skönt poetiskt
doft och sann religiös inspiration, som väcker ett
upphöjdt, ytterst välgörande intryck. Vi skola icke
göra något försök att förtälja för våra läsare inne-
hållet af deona herrliga komposition, ty denna upp-
gift anse vi omöjlig att lösa, då innehåll och form
äro så innerligt sammanvuxna med hvarandra, ait
vi likaväl kunde försöka med pennan imitera m:ll
Fjeldstedis pas, som att skildra herr Bournonvilles
spirituelis dikt; i det tryckta programmet återfinner
man allt, som behöfs, för att tillräckligt begripa bal-
letten.
Märkligt nog var det i Tisdags årsdagen af den:
dag, Bournonville sist lemnade Köpenhamn, och om
-han den gången också icke så helt och hållet hade
rätten på sin sida, har ban nu gifvit en lysande och
mer än tiiifyllestgörande satisfaktion, så att det nu
är publiken, som stannat i förbindelse till honom.
Med härscende till arrangemanget af äfven de en-
klaste scener, tablåer och dansar, var detta i hvarje
hänseende förträffligt; det herrskar oafbrutet lif och
rörlighet, som gör att man ständigt måste hafva ögo-
nen med sig, om man icke vill gå miste om allt för
mycket. Detia är i synnerhet förhållandet med 4:a
och 3:e akterne; den andra är af en ren lyrisk ka-
rakter, och det är i synnerhet i denna Bournonvil-
les glödande fantasi och poetiska anda så rikligen
utvecklat sig. Slutet af denna akt är i synnerhet
af en hanförande effekt, och vi öfverdrifva icke, då
vi säga, att det intryck den gjorde på publiken, var
så stort. av det bögljudda bifallet förstummades.
Bland dv ninga små, pikanta episoderna, skule vi
i synnerbot vilja utmärka scenen med gatusångaren
i 4:a akten, som föoredrager ett stort recitativ med
w
mycken v.riuositet, och den påföljande scenen mel-
lan bonom och marionettförevisaren, i hvilken bal-
letmästaren ger en malitiös släng åt publiken, som
städse löper bort från konstnären, då gycklaren vi-
sar sig. Gennaros ursinniga förtviflan, då han sak-
nar Teresina och ser sig öfvergifven och förskjuten
af alla, under det morgonrodnaden aflöser mörkret,
är elt a! de många poetiska momenterna i balletten,
som frambringar en gripande effekt. 2:a akten är
skön från början till slut och utföres mästerligt af
de tre hufvudpersonerna m:ll Fjeldsted, herrar Bour-
nonville och Fäössel. M:ll Fjeldsted har i denna
ballett utvecklat hela fuliheten af sin vackra talang;
hennes dans är som sylfidens, hennes rörelser sköna
och gratiösa, hennes mimik i högsta grad uttrycks-
full. Scenen mellan benne och Fössel i den blå
grottan och den påföljande är det skönaste vi erinra
oss hafva sett af mimisk-plastisk konst. Den 53:e
akten är idel lif och glädtighet, som med den allt
lifvande tarantellen stiger till stormande hänförelse.
Publiken ackompanjerade oaflåtligen tarantellen med
handklappningar och bifallsrop, i brist af kastagnet-
ter, och det var en munterhet utbredd öfver hela
huset, som kunde väcka de döda. Efter ballettens
slut blef herr Bouroonville inropad, under uthbållan-
de, stormande applåder, som först efter en qvarts
timma sivisdes dermed, att herr Holst framträdde,
för at underrätta publiken, att teatrens lagar för-
bjödo herr Bournonville att efterkomma denna smic-
krande uppfordran, hvaremot ballettmästaren genom
honom herr Holst) hembar publiken sin varmaste
tacksamhet.
— BEruINnEeRWITZ. Sedan qvickheten i Berlin
och väl i heia Preussen blifvit, btill befrämjande af
god ordoirg förbuden, bar den, som hela verlden
vet, nedsiivir till die Eckensteher, som derpå efter-
hard förvarfvet ett uteslutande privilegium, så att
ingen qvickhet passerar onäpst, derest mean ej, som
sagesman citerar en eckensteher. All Berlinervitz
förskrifver sig derfere från någon ecsensteher, och
så äfven den hår anförda, som cirkulerade under
Ernst den sraftfulles sista visande i Berlin. Tvänne
eckensteher stodo vid en boklåda och betraktade de
många der uthängda porträtterne. Kan du säga
mig, kawrat, sade den ene, hur det kommer sig
att, medan porträtter af andra regenter beständigt
omvexla här i fönstret, så hänger Konung Ernsts
porträtt besiändigt qvar på samma ställe?, — aDat
avill ich dir sagen, sysrade den andre; wer ihn
kennt ey täuft ihn nikt; er siehtihnlicber hängen.r
— Charivari gör sig lustig öfver den afguda-
dyrkan, som de goda Berlinarne visat Liszt. Sedan
fyra dagar iakttaga de tyska tidningarna en oroande
tystnad rörande Liszt. Det är en allvarsam sak
Jag föreslår, att en subskription skall öppnas bland
de franska pianisterne, med hvars belopp man kun-
de skicka en kurir till Berlin för att erfara, hvad
som blifvit af den gudomliga Liszt. Hvad, j scwa-
biska, bäjerska, wUärtembergiska, sachsiska, hanno-
verska blad! hbafven j ej den minsta spalt qvar för
den, som i en månads tid kommit den tyska pres-
sens kolumner att sucka likt fortepiano-tangenter.
Huru! Liszt, den store, den berömde Liszt har intet
enda litet blad, som utbasunar hans beröm. För en
vecka sedan förflöt ingen dag, utan att verlden ge-
nom: en twillfredsställande berättelse erfor hvad den
store Liszt sagt eller gjort. Hvad kan väl vara or-
saken till denna de tyska bladens tystna4? Hvarföre
tiger deras prosa och poesi öfver halfguden, som
kallas Eiszi? O, förlåt mig Liszt, att jag blott kal-
lade dig en halfgud! Jag lefver i Paris, i detta
gudlösa Bebel; vore jag i Dresden, så kallade jsg
dig neg för en hel gud. Veten j ej, j olycksaliga
evetka ti ningar. alt er tvetnad skall störta hela uni-