En anmärkning i allmänket har emot hela rän teförsäkrings-systemöet blifvit gjord och torde ofia komma att förnyas. Men invänder nemligen att hvarje sådänt system fordrar alltid en uppoffring af ;den närvarande tiden åt framtiden, ehuru i sanning hvarje tid tyckes hafva nog att sörja för sig sjelf. Men — när har icke en sådan uppoffring ägt rum. och hvad vore vi sjelfva nu i denna stund utan föregående tiders uppoffringar? — De största samhällsförmåner, som vi njuta, hvad äro de annat än uppoffringar af hädangångna slägten? För hvad vi äro, njuta och äga, hafve vi att tacka dem. Vi veta icke rummet, der deras ben förmultnat, vi hafve förgätit deras namn; men det sanna, för hvilket de kämpat. det ädla och goda, som de med många uppoffringar åstadkommit, har icke blifvit förgängelsens rof, utan är vår arfvedel. Vi lefva i hvarje stund af våra förfäders välgerningar; skulle vi ej, så vidt vi förmå, vilja blifva välgörare åt våra efterkommande? För öfrigt må det besinnas, att det icke gifves någon klyft emellan samtid och framtid. Den sednare är icke oafvängig af den förra: Hon är tvertom ar denna beroende, såsom en nödvändig följd, sårom en verkan af sin orsak. Framtiden göres med hvarerda dag. Hvad? Om den, halffärdig eller åtminstone till sitt ämne synlig, redan stode midt ibland oss? De barn, som vi se omkring oss, äro vår närmaste framtid. Hvad vi göre för dem, det göre vi för oss sjelfva, ech hvad vi underlåte, i afseende på dem, det skall oss en gång tillräknas. Pueri, qui nuzc ludunt, judices erunt, sade redan en gammal tänkere från hedendomen. Hvad menniskan gör väl eller illa, hvad hon handlar eller underlåter är icke gjordt eller underlåtet endast för stunden ellår det närvarande; det utsträcker sina verkningar nödvändigt i ett tillkommande, likasom det utsådda fröet en gång måste bära sin frukt. Menniskan, likasom slägtet, bereder således i hvarje stund sjelf sin framtid. Och likasom den enskilde handlar bäst och ädtast, då han handlar äfven med afseende på en framtid, så kan icke heller ett slägte ansvarslöst underlåta att verka för en kommande tid. I egent lig mening är detta icke någon uppoffring, utan just det enda och rätta säitet att handia för sjelfbestånd ych förkofrsn. -Ty-utan tvifvel skall för menskliga förnuftet ailt mer och mer den sanningen uppklarna, att så väl den enskilde som ett helt folk bäst arbeta för sig sjelfva, då de arbeta för sin framtid.. Den, som om desaa inrättningars beskaffenhet och betydelse skulle önska sig ännu fullständigare underrättelser, än Hr Arrhenil korta skrift kan med dela, finner uti nämnda bok anvisning på de Tyska källor, man för sådant ändamål med fördel kan råd fråga. Ref., som kar några af dessa skrifter framför sig, tror sig såsom de bästa och mest upplysande deribland kunna med skäl rekommendera: Die Slatuten der preussischen Binten-Versicherungs Anstalt zu Berlin, mit Erläuterungen und einem Anhange versehen von C. W. Dzimski. Berlin, 1839. Dic Renten-Versicherungs-Anstalten und deren Bedeutung fär Mitund Nackwelt; von L. Blesson. Berlin, 4240; samt Leichtes undsicheres Mittel sich und Andern cin sorgenfreies Alter zu versshaffen. Eine Abbandlung uber die Renten-Versicherungs-Anstalt in Berlin; von W. Peltzer in Rheydt. 2:te Ausg. Giadbach, 1841. —db—