En anmärkning i allmänket har emot hela rän
teförsäkrings-systemöet blifvit gjord och torde ofia
komma att förnyas. Men invänder nemligen att
hvarje sådänt system fordrar alltid en uppoffring af
;den närvarande tiden åt framtiden, ehuru i sanning
hvarje tid tyckes hafva nog att sörja för sig sjelf.
Men — när har icke en sådan uppoffring ägt rum.
och hvad vore vi sjelfva nu i denna stund utan fö-
regående tiders uppoffringar? — De största samhälls-
förmåner, som vi njuta, hvad äro de annat än upp-
offringar af hädangångna slägten? För hvad vi äro,
njuta och äga, hafve vi att tacka dem. Vi veta icke
rummet, der deras ben förmultnat, vi hafve förgätit
deras namn; men det sanna, för hvilket de kämpat.
det ädla och goda, som de med många uppoffringar
åstadkommit, har icke blifvit förgängelsens rof, utan
är vår arfvedel. Vi lefva i hvarje stund af våra för-
fäders välgerningar; skulle vi ej, så vidt vi förmå,
vilja blifva välgörare åt våra efterkommande? För
öfrigt må det besinnas, att det icke gifves någon
klyft emellan samtid och framtid. Den sednare är
icke oafvängig af den förra: Hon är tvertom ar
denna beroende, såsom en nödvändig följd, sårom
en verkan af sin orsak. Framtiden göres med hvar-
erda dag. Hvad? Om den, halffärdig eller åtmin-
stone till sitt ämne synlig, redan stode midt ibland
oss? De barn, som vi se omkring oss, äro vår
närmaste framtid. Hvad vi göre för dem, det göre
vi för oss sjelfva, ech hvad vi underlåte, i afseende
på dem, det skall oss en gång tillräknas. Pueri,
qui nuzc ludunt, judices erunt, sade redan en
gammal tänkere från hedendomen. Hvad menniskan
gör väl eller illa, hvad hon handlar eller underlåter
är icke gjordt eller underlåtet endast för stunden
ellår det närvarande; det utsträcker sina verkningar
nödvändigt i ett tillkommande, likasom det utsådda
fröet en gång måste bära sin frukt. Menniskan,
likasom slägtet, bereder således i hvarje stund sjelf
sin framtid. Och likasom den enskilde handlar bäst
och ädtast, då han handlar äfven med afseende på
en framtid, så kan icke heller ett slägte ansvarslöst
underlåta att verka för en kommande tid. I egent
lig mening är detta icke någon uppoffring, utan just
det enda och rätta säitet att handia för sjelfbestånd
ych förkofrsn. -Ty-utan tvifvel skall för menskliga
förnuftet ailt mer och mer den sanningen uppklar-
na, att så väl den enskilde som ett helt folk bäst
arbeta för sig sjelfva, då de arbeta för sin framtid..
Den, som om desaa inrättningars beskaffenhet och
betydelse skulle önska sig ännu fullständigare un-
derrättelser, än Hr Arrhenil korta skrift kan med
dela, finner uti nämnda bok anvisning på de Tyska
källor, man för sådant ändamål med fördel kan råd
fråga. Ref., som kar några af dessa skrifter fram-
för sig, tror sig såsom de bästa och mest upplysan-
de deribland kunna med skäl rekommendera:
Die Slatuten der preussischen Binten-Versicherungs
Anstalt zu Berlin, mit Erläuterungen und einem
Anhange versehen von C. W. Dzimski. Berlin,
1839.
Dic Renten-Versicherungs-Anstalten und deren Be-
deutung fär Mit- und Nackwelt; von L. Blesson.
Berlin, 4240; samt
Leichtes und- sicheres Mittel sich und Andern cin
sorgenfreies Alter zu versshaffen. Eine Abband-
lung uber die Renten-Versicherungs-Anstalt in
Berlin; von W. Peltzer in Rheydt. 2:te Ausg.
Giadbach, 1841. - —db—