len: men al dessa otvetydiga ord dräga Rådgifvarie
den märkvärdiga slutsats, att de vid sina rådslag i
de anmärkta punkterna efter ordalydelsen följt Ri-
kets Ständers begäran,, ty, säga de, 1:0 hafva de
tillstyrkt Konungen, att Jåta vederbörande chefer
iskomma med förslag till ny reglering, begrän-
sad inom de befintlige, ordinarie tillgångarne;
2:o då Konungen härtill ej !lemnade bifall 2), hafva
de endast tillstyrkt gardes-interimsstaternas fortfa-
rande tillämpning, så länge titelns besparingar det
medgåvo,; hvarigenom, i deras tanka, alla lönerna
vid dessa Regementen bibehöllo beskaffenheten af
arfvoden tills vidare, 3); samt 3:o0 hafva de vid 1840
års Riksdags bärjan tillstyrkt Konungen, att göra
förnyad framställning om uppförande å ordinarie
stat af dessa ökade anslag, som de yttra, bove-
dersägligen kunna betraktas såsom obetydliga, då
de jemföras med 3:dje Hufvudtitelns totalsumm:
13,300,000 Rdr)
I öfrigt ansågo de sg böra tillägga, att utgifter-
nas begränsning iaom ordinarie arslagen icke var
möjlig, utan förändring af Regemsntenas organisa-
tion och att en mirskning i deras numerära styrka,
äfven i andra bkänscenden, var betänklig, samt ej
skulle leda till åsytad besparing, enär derigenem
lika stora, om ej större, kostnader åt andra hå!
förorsakades; (?) oberäknadt den olägenhet, landet
finge vidkännas, genom inkommendering i sådant
fall af trupper från landsorten till nödvändig för-
stärkning af den då alldeles otillräeklig blifvande
garnisonen 4); samt orättvisan emot befälet att ned-
sätta des:, i jemförelse till tjensteåligganden och
ställning i samhället nog kneppa lönevilkor 3).
Justitieombudsmannen har vid denna förklaring
erinrat: att de tilltalade icke till bemötande uppta-
Bit de, till stöd för snmärkningen uppgifna grunder,
utan anfört åtskilliga andra omsträndigheter. Vid
framställningen af dessa anmärker han: att sedan Ri-
kets Ständer pröfvat b-hofven af de förelsagna högre
aflöningarne och ej funnit stäl att bifalla desamma;
sedan de, egentligen med afseende å dessa högre,
emellan riksdagaraa tillkomna och på hufvudtitlar-
Des besparinger anvisade aflöningar, beslutat, att
nämnde besparingar dädanefter icke fingo till några
bestämda löneanslag på stat användas; och sedan
de, i sammanhang dermed, endast medgifvit, att
sådana högre aflöningsbelopp fortfarande, så länge
tjensternas då varande innehbafvare qvarstodo, finge
tillgodonjutas och såsom dittills utgå; allt detta på
sätt handlingarne ådagalägga och i anmärkningsme
morialet omständligen är anfördt; hade derigenom
Rikets Ständers mening, i fråga om dessa högre lö
ningsbelopp och behofvet af deras fortfarande fram-
deles, d. v. s. sedermera och intill nästföljande riks-
dagen, då frågan åter kunde till pröfning förekom.
ma, blifvit så tydligen tillkännagifven, att något vi-
dare yttrande af dem i detta ämne icke var af nö-
den och således ej heller skäligen kunnat förväntas,
att den åberopade, i Rikets Ständers oftanämnde
skrifvelse af den 6 Oktober 1834 framställda anhål-
Jan, om den uppfattas såsom sig bör, icke serskildt,
utan i sammanhang med deras, i samma skrifvelse
anmälda beslut, rörande besparingarnes disposition
och de högre lönernas blott vilzorliga fortfarande
(på sätt den ock i anmärkningsmemorialets första
ponkt omförmåäles), otvifvelaktigt utvisar, att Rikets
Ständers afsigt med denna anhållan uti ett ämne,
som till vigtigaste delen på deras slutliga pröfoing
berodde, icke rimligen kunde vara att upphäfra eller
till verkan förringa deras nyss fattade och i det fö-
Tegående tillkännagifna beslut, utan fastmera dels
att befordra dessas verkställighet, genom en skeende
förändrad organisstion af de, sedan förra riksdagen
med högre aflöningsstater — dem Rikets Ständer
icke bifallit — reglerade embetsverk och korpser,
så att förut varande tillgångar kunde blifva till-
räckliga, hvilket hufvudsakligen afsågs, och under
tiden, i samma mån embets- och tjenstemän afgingo,
kunde och borde beredas, dels ock att ytterligare
förvara Rikets Ständers grundlagsenliga rätt att,
verest någon förhöjning blefve af nöden, taga kän-
nedom af förslaget och yttra sig om anvisande af
den, i anslaget erforderliga tillökning, hvarföre Ri-
kets Ständer begärde, att. definitiva fastställandet
måtte till nästföljande riksdagen uppskjutas. Detta
äefinitiva fastställande åter afsåg egentligen sjelf
va organisationen af sådana embetiverk ech kerp-
ser, men ieke den dertill behöfliga tillökning i an-
såg, hvilken det ostridigt tillhörde Rikets Ständer
atlena, att defnitift fastställa, om den pröfvades
2 dig.
Emot denna uppfattning af Rikets Stämders åbe-
fopade anhållan, kupde Just. Omb, desto mindre
Mmedgifva, att densamma, om än iakttagen vid de,
den 24 Jannari 4835 och den 43 Januari 1840 afgif-
Ha rådslag, hvilka, såsom icke föremål för hans ta-
Jan, ej heller någotdera behöft af henom emfärmälas,
äfven skulle hafva blifvit efter ordalydelsen följd vid
snmärkta tillfället den 9 December 4836, som af
bämnde anbållan, utan i bestämd motsägelse till
Rikets Ständers på samma gång anmälda beslut,
ingen anledning kunnat bemtas, att tillstyrka fortfa-
rande af utgifter, hvilka Rikets Ständer genom dessa
beslut, pröfvat böra icke vidare ega rum, och i frå-
Torna hvarom, således sjelfva besluten, rätteligen måtte
bafrva bordt tjena till upplysning och efterföljd.
Beträffande åter det skäl för fortfarande af gardes-
rtegementernas imterimsstater, att utgifternas begräns-
ning inom ordinarid anslagen aicke var möjlig,, m.
m.; så emedan denna oråständighet, likasom de i
samma syftning till statsrådsprotokollet anförda och
af Rikets Ständers konstitutionsutskott redan gran-
skade skäl, angår detta ärende i finansielt hänse-
ende, men icke inverkar på ärendets mer eller min-
äre rättsenliga beskaffenhet; kunde Just. Omb. ej
heller medgifvs, att något afseende å berörde om-
stindighet må hafvas.
Hvad angår att samma anmärkningsanledning af
förut varande konstitutionsutskott ogillats, yttrar
Just. Omb., att dervid, ehuru öfverfödigt, kan göras
den erinran, att, utom det konstituilemsutskottets
vid ena riksdagens förhandlingar icke utgöra reglor
för det vid en efterföljande, förhållandena vid upp-
gifna tillfället och vid det nu ifrågavarande voro i
så mitto väsendtligen skiljaktiga, som icke vid det
förra, men vid det sednare, Rikets Ständers ofvan-
nämnda, just med anledning af det förut anmärkta
förhållandet och till förekommande deraf fattade be-
Blut tillkommit, och kunde, till stöd för den fram-
ställda anmärkningen, åberopas.
2) Besynnerligt! Rådgifvarne finna, att detta deras råd
icke följes, utan att Konungen, i stället att upp-
fylla de beslut nationens ombud lagenligt fattat.
Ach hvilka vidalfrerna hen ss om WH. oo RA