fall att de kunna erhålla någon sådan tillämpnin; på allmänna lifvet, hvilken står i strid med vår egna lagar och antagen borgerlig ordning elle seder, när dessa icke sjelfva äro fördömliga en hgt den lutherska läran. Det var klart att Hr Scott äfven egde at ställa sig dessa inskränkningar till efterrättelse han egde predika sina dogmer, utan afseende på våra, så vidt de angå det öfyersinnliga, men har egde ej att dermed intränga på vår borgerlig: ordning. Men hvad behöfde väl den fria pressen 4838 för Regeringen utreda och förklara ali detta, som redan är i lag stadgadt? Hvartill hade ock detta tjenat med rådgifvare, som fäst så litet afseende på opinienens fordringar, och hvad rår denna press då för om bikotteriet etc. antagit, att, genom den åt Seatt gifna tillåtelsen, gärdet blifvit uppgifvet och alla methodismens galenskaper till införande här i landet frigifne? Hade erkebiskop Wallin lefvat, så hade ock sannolikt de methodistiska intrigerne blifvit följde med tillbörlig uppmärksamhet och stäckte, innan de kommit så Jångt att samhällets lugn blifvit verkligen stördt. Men då en sådan vaksamhet uteblifvit å vederbörandes sida, och den nuvarande erkebiskopen i stället från början gynnat Hr Scott, har pressen, som bemärkt de friheter denne tagit sig, yrkat att en undersökning med Hr Scotts uppförande måtte företagas. Det är beKant huru Stockholms nuvarande Konmsistorium länge sökt undandraga sig denna möda, och slutJigen för att blifva den qvitt förviste angifvelserna mot Hr Scott till Svea Hofrätt. Från detta ögonblick, och ehuru vi väntade föga nytta af denna mesyr, upphörde likväl Afionbladet med alla vidare yrkanden i afseende på Hr Scott och kunde således icke på något sätt gifva anledniog till de oordningar, hvarmed vissa personer sökte gå den lagliga undersökningen i förväg. Först Biets vanvettiga utfall i anledning af dessa oördningar, tvingade Aftonbladet upptaga ifiågavarande ämne, hvilket vi äfven skola fortsätta, så snart vi erfarit hvad Biet vidare har i saken att andraga,