med otidiga frågor, bhur Mycket de gråtitv, or de tappat kronan i kyrkann, om de fått någon ting, 0. s. Vv. — — Vi hafva erhållit dessa upp gifter af stilla och aktningsvärdt folk, som had slägtingar bland kommunicanterna och som me den djupaste smärta nödgades vara vittne ti detta hemska ofeg. Af förestående finner man: 4:o Att Biet tala om de rörda barnen, således kunde meninge icke blott vara att tilläfventyrs en eller två, u tan flere, ja många af barnen blifvit mottagna på det beskrifna skandalösa sättet; 2:o Att d ofredande icke heller varit blott en eller tv: utaa en samling, hvilken mening äfven styrke af uttrycket: en kärntrupp bättre klädda perso ner; 3:0 Att denna kärntrupp hade fattat post strax vid sjelfva kyrkdörren, således just de; som kyrkvärdarne befunno sig, att de gjort de för att drifva gyckel med det heliga och öfver föllo isynnerbet flickorna; samt slutligen, at Biet fått underrättelserna af sulla och aktnings värdt folk, således äfven af flera, hvilket oc sednare upprepats i Biet. Dessutom har sig naturen C. L—m intygat, att Biets berättels var sann till alla dess omständigheter. Nu frågas: Är det verkligen tänkbart, att e kärntrupp kunnat fatta posto för att drifov oyckel med det heliga och öfverfalla den uttågan de skaran af nattvardsbarnen, isynnerhet flickor na, på det sätt, som ansifvaren kallar ett ,vhemskt ofog, och som Biet benämner att celebrera Palm söndagen på ett oerhördt sätt, utan att sådant ge nast skulle väcka ett allmänt uppseende och så ledes, än mer, utan att hvarkeninågon af de kyrk värdar som befunno sig på samma ställe, skull märkt det allraminsta af någonting så oerhörd eller kyrkoherden hört t2las derom, samt or icke Biets berättelse således i sjelfva verket må ste vara, hvad kyrkvärdarne kallat den, en gro lögn? Och hvarföre återtager då hvarken Biet si: uppgift, eller producerar sin angifvare och sin äfriga auktoriteter uppenbarligen? Kan det va ra af samma slags ärlighet som man finner a Biets citationer? Eller har det fortsatta spjer nandet endast för ändamål, att framdeles änn en gång få åberopa den berättade skandalen, så som passerad, i samma syftning som nu röjt sig P. S. Det förestående skrefs i går afton; me vi trodde icke att vi så snart skulle få rätt den sista af de här ofvan dragna slutsatserna or ändamålet, hvarföre Biet så gerna villi det läng sta hänga fast vid det omialta faktum, och äfla att få det med alla dess omständigbeter inpreglad t Biets publik. Redan i dag aftrycker nemliger samma blad ur Uosala Corresp. en artikel, in nehållande de mest stränga fördömelser öfve håda de förutnämnda händelserna, i Wesleyan ska kapellet och vid Catharina kyrka, samt le der sig derifrån att tillämpa den i sig sjelf gan ska riktiga satsen, att det icke gifves något verk ligt stort inre förevingsband mellan ett samhäl les medlemmar, sedan religionen förlorat sti kraft att verka på menniskosinnet. Att Corre spondenten här använder denna sats, är både ur säktligt och rättvist: den har handlat bona fid under det intrycket, att äfven händelsen i Ca tbarina kyrka ägt rum, sådan Biet omtalat den och denna händelse förekommer visserligen än nu nästan svårare än oljudet i methodistkapel et, ehuru högst tadelvärdt detta redan är i oct för sig sjelf. Men att Biet aftryckeri artikeln u tan all reservation, sedan det blifvit upplyst on sammanhanget, visar nog, hvad bruk man ifrår början haft för afsigt att göra af historien. Slutet af Advokatfiskalens i Svea Hofrätt me. morial i frågan om Scott, hvilket jemväl i dat meddelats i Allehanda, torde böra såsom supple nent till hvad i går refererades, intagas här nedan Sedan neml. Hofrättsrådet Pieffer motiverat wvarföre han ej anser Hofrätten kunna taga beattning med målet, yvitrar han: