med otidiga frågor, bhur Mycket de gråtitv, or
de tappat kronan i kyrkann, om de fått någon
ting, 0. s. Vv. — — Vi hafva erhållit dessa upp
gifter af stilla och aktningsvärdt folk, som had
slägtingar bland kommunicanterna och som me
den djupaste smärta nödgades vara vittne ti
detta hemska ofeg.
Af förestående finner man: 4:o Att Biet tala
om de rörda barnen, således kunde meninge
icke blott vara att tilläfventyrs en eller två, u
tan flere, ja många af barnen blifvit mottagna
på det beskrifna skandalösa sättet; 2:o Att d
ofredande icke heller varit blott en eller tv:
utaa en samling, hvilken mening äfven styrke
af uttrycket: en kärntrupp bättre klädda perso
ner; 3:0 Att denna kärntrupp hade fattat post
strax vid sjelfva kyrkdörren, således just de;
som kyrkvärdarne befunno sig, att de gjort de
för att drifva gyckel med det heliga och öfver
föllo isynnerbet flickorna; samt slutligen, at
Biet fått underrättelserna af sulla och aktnings
värdt folk, således äfven af flera, hvilket oc
sednare upprepats i Biet. Dessutom har sig
naturen C. L—m intygat, att Biets berättels
var sann till alla dess omständigheter.
Nu frågas: Är det verkligen tänkbart, att e
kärntrupp kunnat fatta posto för att drifov
oyckel med det heliga och öfverfalla den uttågan
de skaran af nattvardsbarnen, isynnerhet flickor
na, på det sätt, som ansifvaren kallar ett ,vhemskt
ofog, och som Biet benämner att celebrera Palm
söndagen på ett oerhördt sätt, utan att sådant ge
nast skulle väcka ett allmänt uppseende och så
ledes, än mer, utan att hvarkeninågon af de kyrk
värdar som befunno sig på samma ställe, skull
märkt det allraminsta af någonting så oerhörd
eller kyrkoherden hört t2las derom, samt or
icke Biets berättelse således i sjelfva verket må
ste vara, hvad kyrkvärdarne kallat den, en gro
lögn?
Och hvarföre återtager då hvarken Biet si:
uppgift, eller producerar sin angifvare och sin
äfriga auktoriteter uppenbarligen? Kan det va
ra af samma slags ärlighet som man finner a
Biets citationer? Eller har det fortsatta spjer
nandet endast för ändamål, att framdeles änn
en gång få åberopa den berättade skandalen, så
som passerad, i samma syftning som nu röjt sig
P. S. Det förestående skrefs i går afton; me
vi trodde icke att vi så snart skulle få rätt
den sista af de här ofvan dragna slutsatserna or
ändamålet, hvarföre Biet så gerna villi det läng
sta hänga fast vid det omialta faktum, och äfla
att få det med alla dess omständigbeter inpreglad
t Biets publik. Redan i dag aftrycker nemliger
samma blad ur Uosala Corresp. en artikel, in
nehållande de mest stränga fördömelser öfve
håda de förutnämnda händelserna, i Wesleyan
ska kapellet och vid Catharina kyrka, samt le
der sig derifrån att tillämpa den i sig sjelf gan
ska riktiga satsen, att det icke gifves något verk
ligt stort inre förevingsband mellan ett samhäl
les medlemmar, sedan religionen förlorat sti
kraft att verka på menniskosinnet. Att Corre
spondenten här använder denna sats, är både ur
säktligt och rättvist: den har handlat bona fid
under det intrycket, att äfven händelsen i Ca
tbarina kyrka ägt rum, sådan Biet omtalat den
och denna händelse förekommer visserligen än
nu nästan svårare än oljudet i methodistkapel
et, ehuru högst tadelvärdt detta redan är i oct
för sig sjelf. Men att Biet aftryckeri artikeln u
tan all reservation, sedan det blifvit upplyst on
sammanhanget, visar nog, hvad bruk man ifrår
början haft för afsigt att göra af historien.
Slutet af Advokatfiskalens i Svea Hofrätt me.
morial i frågan om Scott, hvilket jemväl i dat
meddelats i Allehanda, torde böra såsom supple
nent till hvad i går refererades, intagas här nedan
Sedan neml. Hofrättsrådet Pieffer motiverat
wvarföre han ej anser Hofrätten kunna taga be-
attning med målet, yvitrar han: