dock icke an att numera begagna. Det är så ledes bäst att nöja sig med saken. Och en ka tholsk verklighet under namn och sken af Prote stantism, det är definitionen på Methodism. Den politiska meningen med denna vänskaj är tydligen följande. Sista riksdagen har åda galagt hvilken makt folket i sanning kan hafva till möjlig räddning af sambället ifrån det för fal!, hvar: det störtats genom de få, som skil sitt intresse från samhälles eget. Klart är ock så, att nationens förmåga till restauration af si; sjelf skall stiga i sarama mån, som den lär sit att allt djupare inse sitt verkliga bästa, nödvän digheten att styras af mnationeila myndigheter och rättigheten att hafva en med samhällets gagr öfverensstämmande organisation. Men genom denna folkets stigande makt, som endast kar förkofras och fortgå till ett god mål genom en all männare utbredd bildning, hotas det på börd oct lögnläror grundade elementet (det aristokratisk: och prelatensiska) i staten. Någon säkrare rädd ning emot folkets makt och samhällets pånyttfödaade till sanning, kunde således icke påtinkas, än att söka utbreda vansinne i folkets eger själ. Då det religiösa intresset både är och måste vara det nögsta för folket, var lättaste utvägen, att deruti inkasta gäsningsämnena till mörker. tokeri, onatur och vanvett af alla slag. Klart nog borde man hoppas, att nationen skulle öfvergifva att tänka på samhällets förkofran och menniskornas bästa äfven här på jorden, om det kunde lyckas fanatismen, att leda folkmassorna in på farderipgar, som väl intet stöd ega i Christi ord, men som icke desto mindre kunde få ett sken för sig inör de okunnige, att vara religion. Ingenting kunde då vara fördelaktigare, än att lemna handräckning till utbredande af en sådan christendom, som verkade på magen, i stället för på hjerta och själ. Skulle man lyckas att få hela folket till att löpa efier stackars goda, i magnetiskt eller choreisat tillstånd försatta flickors utsagor om himmel och helvete, så behöfde man sedan icke stort frukta för, att ett dylikt folk skuile finnas angeläget om siaa jurdiska rättigheteter, om samhällets förbättring, och om vinnande af verklig saligheti ett annat bältre lif, tillika med loflig lycka 1 detta. Mea utgångea af den politiska planen med Methodisteriets understödjande i Sverige har icke ännu svarat tillräckligt emot afsigterna. Gud vet också, huru det kan komma att gå. Det torde vara bäst att men något aktar sig. Unander konuag Johan II:s tid, då frågan också var om att utdrifva den rena lutherska läran ur Sverige, strandade likväl företaget emot Svenskarnes bittre vett. Den beryktade Klosterlasse gjorde då ingen större lycka än hans gengångare Scott nu. Sverige eg gde på dessa tider katholska drottningar, som dock föga blandade sig i regeringen, och i öfrigt voro kända för flere både goda och älskvärja egenskaper. Icke desto miadre gjordes dea då regerande grenen af konungahuset till den grad förhatlig genom försöket att skilja Svenska folket ifrån sin dyrt förvärfvade religionsfrihet, att Johan III:s son måste lemna sin ärfda thron. Ingen kan påstå, att detta hörde till katholskernes plan, eller att Klosterlasses högsta gynnar i hemlighet ville arbeta på konungahusets fall; men det gick imedlertid så, till följe just af deras arbeten. Man kan väl icke säga, att orsaken till denna stora olycka iåg ensamt i det dåvarande konungahusets obenaägenhet för luthersk och ren christendom ; men säkert är, att denna bedröfliga omständighet dock till allt det öfriga lade sitt. Svenska Biets koryfeer, som framför allt skryta af att vara historiske, känna utan tvifvel hela denna historia så väl, att de icke behöfva repetera den. Imedlertid ser det nära nog ut,som om Biets högsta politik, i fall det sjelf vill erkänna sig ega någon tendens i grunden, skulle hafva till sitt slutliga mål, att, om möjligt, få Johan III:s och Sigismunds öden att hända på nytt.