dock icke an att numera begagna. Det är så
ledes bäst att nöja sig med saken. Och en ka
tholsk verklighet under namn och sken af Prote
stantism, det är definitionen på Methodism.
Den politiska meningen med denna vänskaj
är tydligen följande. Sista riksdagen har åda
galagt hvilken makt folket i sanning kan hafva
till möjlig räddning af sambället ifrån det för
fal!, hvar: det störtats genom de få, som skil
sitt intresse från samhälles eget. Klart är ock
så, att nationens förmåga till restauration af si;
sjelf skall stiga i sarama mån, som den lär sit
att allt djupare inse sitt verkliga bästa, nödvän
digheten att styras af mnationeila myndigheter
och rättigheten att hafva en med samhällets gagr
öfverensstämmande organisation. Men genom
denna folkets stigande makt, som endast kar
förkofras och fortgå till ett god mål genom en all
männare utbredd bildning, hotas det på börd oct
lögnläror grundade elementet (det aristokratisk:
och prelatensiska) i staten. Någon säkrare rädd
ning emot folkets makt och samhällets pånytt-
födaade till sanning, kunde således icke påtin-
kas, än att söka utbreda vansinne i folkets eger
själ.
Då det religiösa intresset både är och måste
vara det nögsta för folket, var lättaste utvägen,
att deruti inkasta gäsningsämnena till mörker.
tokeri, onatur och vanvett af alla slag. Klart
nog borde man hoppas, att nationen skulle öf-
vergifva att tänka på samhällets förkofran och
menniskornas bästa äfven här på jorden, om det
kunde lyckas fanatismen, att leda folkmassorna
in på farderipgar, som väl intet stöd ega i
Christi ord, men som icke desto mindre kunde
få ett sken för sig inör de okunnige, att vara
religion.
Ingenting kunde då vara fördelaktigare, än att
lemna handräckning till utbredande af en sådan
christendom, som verkade på magen, i stället för
på hjerta och själ. Skulle man lyckas att få
hela folket till att löpa efier stackars goda, i
magnetiskt eller choreisat tillstånd försatta flic-
kors utsagor om himmel och helvete, så behöf-
de man sedan icke stort frukta för, att ett dy-
likt folk skuile finnas angeläget om siaa jurdi-
ska rättigheteter, om samhällets förbättring, och
om vinnande af verklig saligheti ett annat bältre
lif, tillika med loflig lycka 1 detta.
Mea utgångea af den politiska planen med
Methodisteriets understödjande i Sverige har icke
ännu svarat tillräckligt emot afsigterna. Gud
vet också, huru det kan komma att gå. Det
torde vara bäst att men något aktar sig.
Unander konuag Johan II:s tid, då frågan ock-
så var om att utdrifva den rena lutherska läran
ur Sverige, strandade likväl företaget emot Sven-
skarnes bittre vett. Den beryktade Klosterlasse
gjorde då ingen större lycka än hans gengångare
Scott nu. Sverige eg gde på dessa tider katholska
drottningar, som dock föga blandade sig i rege-
ringen, och i öfrigt voro kända för flere både goda
och älskvärja egenskaper. Icke desto miadre
gjordes dea då regerande grenen af konungahuset
till den grad förhatlig genom försöket att skilja
Svenska folket ifrån sin dyrt förvärfvade reli-
gionsfrihet, att Johan III:s son måste lemna sin
ärfda thron. Ingen kan påstå, att detta hörde
till katholskernes plan, eller att Klosterlasses
högsta gynnar i hemlighet ville arbeta på konun-
gahusets fall; men det gick imedlertid så, till
följe just af deras arbeten.
Man kan väl icke säga, att orsaken till denna
stora olycka iåg ensamt i det dåvarande kon-
ungahusets obenaägenhet för luthersk och ren
christendom ; men säkert är, att denna bedröf-
liga omständighet dock till allt det öfriga lade
sitt. Svenska Biets koryfeer, som framför allt
skryta af att vara historiske, känna utan tvifvel
hela denna historia så väl, att de icke behöfva
repetera den.
Imedlertid ser det nära nog ut,som om Biets
högsta politik, i fall det sjelf vill erkänna sig
ega någon tendens i grunden, skulle hafva till
sitt slutliga mål, att, om möjligt, få Johan III:s
och Sigismunds öden att hända på nytt.