slag af serskilda arfvoden ifrån tredje hufvudiiteln: besparingar för de personer, åt hvilka, hvar efte annan, förvaltningen af presidentsembetet i Krigskollegium blifvit anförtrodd, derigenom hafva till styrkt medels användande annorlunda än stadgad blifvit, hvilket såsom en öfverträdelse af 65 Re geringsformen anmärktes. De tilltalade förklarade, i anledning häraf, at Rikets Ständers skrifvelse af den 6 Nov. 1834 icke nämper ett ord derom, att Rikets Ständer anset benof icke vara förband af lönanslag för Presidents. embetet i KrizsKollegium, d. v. s. af sjelfva embetet, enär Staten icke bör eller kan fordra tjonst utan lön. — Rikets Ständer, säga de, förklarade blott sig ej kunnz bifalia Presidentslönens uppförande på Stat, och sådant under förutsättning att, till lindring i Statsverkets utgifier, icke till besparing af all! lönans!ag, tjenstfrie Generalspersoner, som fått behålla sina lösirkomster, kunde till Ordförande i Kollegium förordeas. — Att allt lönanslag för detta embete skulle besparas, kunde så mycket mindre vara Rikets Ständers mening, som Rikets Ständer utan tvifvel hade sig bekant, dels att Presidenten i KrigsKollegium är Ordförande i dess alla serskilda afdelningar, der jemte honom sitta endast 2:ne Ledamöter, -ch der han således är en omistlig person, dels ait embetet är af den beskaffenhet, att det icke får i kommandoväg tillsättas, som vill säga, att ingen kan dertill beordras, hvaraf naturligtvis följer, att då ingen utan något slags ersättning lärer vilja åtaga sig en så vigtig och ansvarsfull befattning. lönanslag är dertill ovilkorligen af nöden, det må nu utgå under namn af traktamente, taffelpenningar, arfvode eller bestämd lön, vara på Stat uppfördt eller, då sådant icke är fallet, på besparingarne anvisadt. — Att åter Rikets Ständer i deras under dåniga skrifvelse af den 6 Oktober 1834 förbjudit detta, vilja Svaranderna icke erkänna, då de beslutat, att besparingar inom hufvudtitlarne ej vidare må anvisas till bestämda lönanslag. Under förnyadt åberopande af de rörande Kgl. Maj:ts dispositionsrätt öfver anslag på hufvudtitlarne framställda grunder. yrka de, att ett sådant Rikets Ständers beslut skul!e vara oförenligt med Grundlagens föreskrifter. sådane de hittills varit uppfattade och tillämpade, så vida dermed kunnat åsyftas en inskränkning af Kgl. Maj:ts rätt att om de på titlarne uppkomne bespatirgar fritt disponera. — Denna rätt,, säga de, pär också mången gång, såsom just af förevarande mål ådagalägges, ovilkorligen nödvändig. Kongl. Moj:t föreslog Rikets Ständer vid 1834 års Riksdag, att å Siat uppföra en viss lön för Presidents embetet i KrigsKollegium, hvars oumbärlighet, enligt den fastställda organisationen af detta embetsverk är ovedersäglig. Rikets Ständer lemnade härtill ej bifal!, sedan de äfven nyss förut, såsom KonstitutionsUtskottet och Hr Justitie-ombudsmannen tyda deras mening, förklarat titlarnes besparingar icke kunna af Kongl. Maj:t mellan Riksdagarne disponeras till någon utgift, som, ehuru vid Statens reglering förutsedd, blifvit af Rikets Ständer underkänd. — Antagom för ett ögonblick, att detta beslut blifvit i sådan uppfattning tillimpadt. — Deraf hade följt, att då beslutet å ena sidan måst efterlefvas, men å den andra ingen kunnat grundlagsenligt förpligtas at: utan någon aflöning emottaga förvaltningen af embetet, detsamma måst hållas ledigt, hvarigenom åter, i anseende till bristande fulltalighet, Kollegium hade stannat i fullkomlig overksamhet, ett förhållande, som skulle ha medfört de största olägenheter. Ait beslut grundlagsenligt skulle kunna fattas, hvarigenom Statsbestyrets jemna gång afbröts eller gjordes omöjlig, strider emot sambällets ändamål ech den heliga pligt, som Regeringsformens 16 Konungen ålägger. Det var alltså både öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts höga rätt och ledande till Rikets sannskyldiga nytta, att anslag för förvaltningen af Presidents-embetet i KrigsKollegium beviljades. — De äde dertill anvista summor å 3:dje hufvudtitelns besparingar hafva för öfrigt utgått såsom tillfälliga arfvoden, icke i form af bestämda löningsförmåner på Stat. Justitie-ombudsmannen åter invände häremot, att erden i Rikets Ständers skrifvelse lemna tillräcklig visshet om, att De pröfvat behofvet af serskildt lönanslag för berörde embete, och ansett detta behof, som kunde på uppgifvet sätt till lindring i Statsverkets kostnader undvikas, således icke vara för hand, hvilken fråga, men icke den om bebof af sjelfva embetet, utgjorde föremål för pröfningen. Deremot söker man förgäfves, säger han, i nämnde skrifvelse någon anledning till stöd för den i de tilltalades förklaring yttrade förmodan, att Rikets Ständers mening icke varit den, att allt löneanslag för samma embete skulle besparas, helst denna förmodade mening vore i uppenbar strid emot deras ovilkorliga beslut, då den icke, såsom en förmedling deraf, uttryckligen uttalades. Ått ingen mot sin vilja kunde ett sådant embete åläggas, må såsom en allmän sats äga sitt värde, men bevisar föga i fråga om svårigheten, än mindre omöjligheten, att ibland många till embetet kompetente personer finna dem, som skulle hafva ansett för en pligt, att såsom löntagande, men tjenstfrie, åtaga sig, utan serskild vedergällning, en emot deras lönförmåner svarande, förtroende utmärkande embetsbefattning, om de dertill kallades: hvilket förhållande Ritets Ständer afsett, men Konungens rådgifvare synas hafva lemnat utan uppmärksamhet. Om sålunda det icke är ådagalagdt, att ifrågavarande anslag varit oundvikligt, lärer än mindre kunna antagas, att det varit behörigt, så vida det befinnes stridande emot Rikets Ständers om aflöning för detta embete fattade beslut och, eburu utgående under benämning af arfmsn RR