XVIII UPPDRAGET. Med hvilken otålighet väntade icke Rosa Alberti Oskars svar på det bref hon skrifvit och på hennes fråga, om det var honom hon hade att tacka för direktörers och regissörens välvilliga och vänskapliga bemötande. Förgäfves uträknade hon på sira fingrar att posten först om några dagar. i händelse hennes skrifvelse besvarades med omgående, kunde medföra ett bref; förgäfves upprepade hon för sig de många möjligheterne för uteblifvande af ett svar — hon darrade ändå af otålighet, så ofta hon fick syn på brefdragaren — hon tänkte endast på Oskar. Vål voro dessa tankar ofta åtföljda af en dyster sinnesstämning; ty då hon pröfvade sitt bjerta och måste tillstå för sig sjelf, att hon verkligen älskade baronen, sade henne förståndet huru litet hon kunde hoppas, att få ega denna man. Tusende hinder visade sig, och alltför många af dessa farhågor voro för mycket grundade, att kärleken kunnat tillintetgöra dem alla. I hennes knä låg den uppslagna rolen; det älskliga hufvudet hvilade tankfullt i handen, och ofta nedföll till och med en tår och utplånade de utom dess knappt läsliga raderna i rolen. Men sådan är menniskan; det arma jordabarnet hakar sig fast vid bhimladottren hoppet, till och med om dennas strålande anlete är höljt i en slöja; det tvingar sig, med hela kraften af sin själ att blifva henne trogen ända in i kalla grafven. Men väl det; om det icke irrat sig, om den himmelska invaggar det ljuft och tröstande och väcker det med sin ljusborna syster — upp fyllelsen — vid handen. Så äfven Rosa. Hvem kunde från det god: barnet bortt2aga kärlekens salighet? Älska ho nom kunde hon med hela sitt ungdomliga, fris hjertas eld; hon hoppades, hon önskade hos honom finna sympathi för sina känslor; men äfver för det otyckliga fall att det icke skedde, för