XVIII
UPPDRAGET.
Med hvilken otålighet väntade icke Rosa Al-
berti Oskars svar på det bref hon skrifvit och
på hennes fråga, om det var honom hon hade
att tacka för direktörers och regissörens välvil-
liga och vänskapliga bemötande. Förgäfves ut-
räknade hon på sira fingrar att posten först om
några dagar. i händelse hennes skrifvelse besva-
rades med omgående, kunde medföra ett bref;
förgäfves upprepade hon för sig de många möj-
ligheterne för uteblifvande af ett svar — hon
darrade ändå af otålighet, så ofta hon fick syn
på brefdragaren — hon tänkte endast på Oskar.
Vål voro dessa tankar ofta åtföljda af en dy-
ster sinnesstämning; ty då hon pröfvade sitt
bjerta och måste tillstå för sig sjelf, att hon
verkligen - älskade baronen, sade henne förstån-
det huru litet hon kunde hoppas, att få ega den-
na man. Tusende hinder visade sig, och alltför
många af dessa farhågor voro för mycket grun-
dade, att kärleken kunnat tillintetgöra dem alla.
I hennes knä låg den uppslagna rolen; det älsk-
liga hufvudet hvilade tankfullt i handen, och
ofta nedföll till och med en tår och utplånade
de utom dess knappt läsliga raderna i rolen.
Men sådan är menniskan; det arma jordabar-
net hakar sig fast vid bhimladottren hoppet, till
och med om dennas strålande anlete är höljt i
en slöja; det tvingar sig, med hela kraften af
sin själ att blifva henne trogen ända in i kalla
grafven. Men väl det; om det icke irrat sig, om
den himmelska invaggar det ljuft och tröstande
och väcker det med sin ljusborna syster — upp
fyllelsen — vid handen.
Så äfven Rosa. Hvem kunde från det god:
barnet bortt2aga kärlekens salighet? Älska ho
nom kunde hon med hela sitt ungdomliga, fris
hjertas eld; hon hoppades, hon önskade hos ho-
nom finna sympathi för sina känslor; men äfver
för det otyckliga fall att det icke skedde, för-