naste bexämpas; skaldekonsten finner endast nidjb
ör dessa hycklare, såvida den eger en religiösls
sendeus och går ut på hvad man kallar andlig!
appbyggeisen; såsom blotta estetiska skapelser
iro deremot den sköna litteraturens alster högstls
ördömliga. Den dramatiska konsten är rem aflf
atdömd till Gehennas svafvellågor; att besöka en,
feater, rubriceras såsom en synd, den der knappt;
kan tillgilven varda. Åfven i menniskornas sält-l.
skapslif söka dessa mörkrets män att kindrande in-.
sripa. Alla sammankomster, som äro helgade åt
de oskyldigaste nöjen, hvilka i sjeifva fottbild I
ningen finna sin naturliga uppkomst, framställas
af dem såsom skadliga för religiositeten, liksom
all verldens glädje, enligt deras råd, på allt sätt
bör undflys, ehuru till och med de sjelfve icke
sällan i hemlighet äro de nesligaste lustars slaf-
var. Dans och musik hänföras under samma
fördömelse.
Härnäst ligger det natu:ligen i dessa fanatiska
ifrares plan att återföra förflutna århundradens
vantro och villfarelser, och att jemte nyskapade
bringa dem i omlopp. Författaren har här före-
tagit sig, att i en utförlig kritik visa, hurusom
ortodoxiens hufvudsakligaste läror väsendtligen
strida mot evangelii anda och äro sådana, ati
de säkerligen af Luther, i händelse han återföd-
des ull vår nyare tids bildning och den högre
ståndpunkt, som den vetenskapliga forskningen
sedan trehundrade år intagit, skulle befinnas va-
ra i behbof af att betydligen modifieras. Det
fundament, på hvilket j söken att grunda hela
er trosbyggnad, — säger författaren till sinä
motistindare, — är den Augustinska läran om
arfsynden. Vi för vår del tro, attjevinnerliger
skolen blifva oss skyldiga beviset af sanningen
för denna er berömda grunddogm, så länge j
icke irampen all förnuftig bibelexeges under föt-
terna; all hvarken Augustinus, ehuru af katol-
ska kyrkan stämplad till belgon, oaktadt sin för-
ra skändliga syndalefnad, ej heller Luther, som
lika väl kunde fara vilse som någon af oss, och
som bevisligen ganska betydligt irrat sig, och
aldra minst j sjelfve, som hånen allt förnuft och
all historia, ären i stånd att emot vår Herres
tydliga ord genom falska tolkningar och för-
vrängniogar af bibelställen förskaffa nödigt rätt-
färdigande åt er ifrågavarande lära... Enligt
er åsigt är den menskliga naturen genom en endas
syndafall så till kropp och själ förderfvad i sin
rot, att icke eit godt hårstrå finnes på menni-
skan, icke ens på det leende dibarnet i modrens
sköte; ... och sedan j på sådant sätt förnedrat
menniskan till skapelsens afskum, viljen j i hen-
nes förnedring hänvisa henne på den nåd, af
hvilken hon genom Christus kan blifva delaktig.
Derför glönmen j att Herren har stiftat ett
Guds riks på jorden, i hvilket hvar och en kan
komma till borgarrätt, som tror på hans ord,
följer hans vilja och hoppas på hans löften; men
deremot veten j mycket ait prata om Christi
blod i er blod- och lam-teologi, som skall ren-
tvätta alla de menniskornes barn från synd,
som kommit till tron på honom. Detta sker,
enligt ert påstående, endast och allenast genom
Guds nåd, hvilken utan förtjenst och värdighet
utväljer en och gör honom delaktig af återlös-
ningen, men öfverlemnar en annan utan vidare
skuld åt fördömelsen.p... pDet är naturligt, —
fortfar förf., — att mörkrets partigängare vid
uppställandet af en sådan lära, måste vidhänga2
en framställning af menniskoslägtets tillstånd,
dess återlösning, och äfven om Christi person,
som hvarken kan bringas i öfverensstämmelse
med bibelläran eller det menskliga förnuftet.
Endast af Christi gudom hafva de på intet vis
nog; ban är fullkomligt deras gud sjelf. Der-
för har väl också treenighetsläran aldrig så groft
blifvit framställd i den kristna kyrkan, som den
blifvit det af dessa mörkrets gynnare. Att det
visserligen i den heliga skrift talas om en tre-
falldig Guds uppenbarelseform, som fader, son
och helig ande, detta måste medgifvas af alla
samvetsgranna forskare i skriften; men lika sannt
är det å andra sidan, att treenighetsläran, sådan
den i vår kyrkas offentliga bekännelser framstäl-
les, aldraminst uti bibeln finner ett säkert stöd.
Denna lära är ett menniskoverk, som uppkom-
mit på kyrkomötena, hvilka äfven stämplat så
mycket annat till kristlig sanning och här och
der med våld intvingat det i motsträfviga hjernor.
oDet är riktigt rörande, — säger förf. i följd
härmed, — att se med hvilken kärlek de här-
näst omfatta djefvulen och hela hans anhang af
spöken, häxor, och hvad en galen fantasis alla
hjernspöken må heta. Ett herrligt tillfälle att
skaffa insteg åt sådana åsigter hafva mörkrets
partigängare i den nyaste tiden upptäckt i somn-
ambulismens företeelser. Hvart skall denna van-
trons orenlighet föra, som det förflutna redan
med möda burit till grafven? Hvad skall det
EROX