seende till det vigtiga steg som förestod för begge, lika öppet utsöga sina. Men oaktadt alla bemödanden, erbjöd sig icke något tillfä!le till sammanträffande med den sköna grefvinnan, emedan hon icke ett ögonblick lemnade rummet och sjelfva Lonise, af hvilken han hoppades kunna utleta något, kunde Hohenstein icke träffa. Förargad häröfver, följde han derföre nästa morgon grefvens anbud att begagna sig af hans sköna jagtpark. Han utvalde ur den gamle krigarens rika rustkammare en god bössa, kastade väskan öfver axeln och lemnade tavkfull slottet. Han hade likväl icke gått några hundra steg, förr än: han märkte att en person följde honom i spåren. Han vände sig om och igenkände, till sin förundran, skräddaren. Hågkommande den predikan full af nonsens, som han måst åhöra hos honom, fattade han det beslut att undvika helgonet med saxen. Dock insåg han snart, till sin förargelse, att detta var omöjl:gt, ty förr än han ännu nått skogen, stod den lättfotade skräddaren redan vid hans sida. Guds fred, herre! sade rödhufvudet och aftog ödmjukt mössan; jag gläder mig rätt mycket att hafva återfunnit den ädle herrn, som nyligen fröjdat mig med ett besök, men också så hastigt lemnade mig. Oskar var ingalunda stämd att smickra den fromme pratmakaren, och han svarade kallt: Min gode man, jag har till öfverflöd hört af er vishet och då jag fick ondt i hufvudet deraf, sökte jag fria luften. Inte så, nådig herre, jag vet det bättre än ni sjelf, jag genomskådade er, — Sanningen af mina ord har djupt träffat er, ni kände er förkrossad i medveiandet af edra irringar. Men tron är icke hvars och ens sak, säger apostelen Paulus., Oskar kastade en föraktlig blick på den talande och gick tigande framåt. Så mycket kärare är det mig, fortfor Ratzler,