seende till det vigtiga steg som förestod för
begge, lika öppet utsöga sina. Men oaktadt alla
bemödanden, erbjöd sig icke något tillfä!le till
sammanträffande med den sköna grefvinnan, e-
medan hon icke ett ögonblick lemnade rummet
och sjelfva Lonise, af hvilken han hoppades
kunna utleta något, kunde Hohenstein icke träffa.
Förargad häröfver, följde han derföre nästa
morgon grefvens anbud att begagna sig af hans
sköna jagtpark. Han utvalde ur den gamle kri-
garens rika rustkammare en god bössa, kastade
väskan öfver axeln och lemnade tavkfull slottet.
Han hade likväl icke gått några hundra steg,
förr än: han märkte att en person följde honom
i spåren. Han vände sig om och igenkände, till
sin förundran, skräddaren. Hågkommande den
predikan full af nonsens, som han måst åhöra
hos honom, fattade han det beslut att undvika
helgonet med saxen. Dock insåg han snart, till
sin förargelse, att detta var omöjl:gt, ty förr än
han ännu nått skogen, stod den lättfotade skräd-
daren redan vid hans sida.
Guds fred, herre! sade rödhufvudet och af-
tog ödmjukt mössan; jag gläder mig rätt mycket
att hafva återfunnit den ädle herrn, som nyligen
fröjdat mig med ett besök, men också så hastigt
lemnade mig.
Oskar var ingalunda stämd att smickra den
fromme pratmakaren, och han svarade kallt:
Min gode man, jag har till öfverflöd hört
af er vishet och då jag fick ondt i hufvudet
deraf, sökte jag fria luften.
Inte så, nådig herre, jag vet det bättre än
ni sjelf, jag genomskådade er, — Sanningen af
mina ord har djupt träffat er, ni kände er för-
krossad i medveiandet af edra irringar. Men
tron är icke hvars och ens sak, säger apostelen
Paulus., -
Oskar kastade en föraktlig blick på den ta-
lande och gick tigande framåt.
Så mycket kärare är det mig, fortfor Ratzler,