PIETISTERNE.)
ROMAN UR NUTIDENS LIF, AF HERIBERT RAU.
XV.
SAMTALET.
På slottet Sturmau herrskade sedan den fatala
middagen en lätt märkbar spänning. Gabriella
hade efter densamma låtit säga sig sjuk och höll
sig på sin kammare. Oskar var plågad af den
lifligaste själsoro, och ehuru han eljest var af
en fast och beslutsam karakter, sväfvade han
denna gång i ovisshet om hvad han skulle före-
taga, då han icke kommit til någon visshet i
afseende på sina förmodanden om Gabriella, eme-
dan han måste tillskrifva den ifver, med hvilken
hon visat tillbaka hans anfall på de grundsatser,
som från barndomen blifvit inplantade i henne,
det fromma och barnsliga bjertat, och man deraf
icke det ringaste var förvissad om huruvida så-
dant härflöt af pietism eller ej.
Grefven var den ende, som icke syntes vidare
tänka på saken, eller åtminstone söka utplåna
det obehagliga intryck, denna lilla sak gjort, i
det han med dubbelt mått af hjertlighet gick
sina gäster till mötes och uppbjöd allt som kunde
göra deras vistelse på Sturmau behagligt. Un-
derrättelsen om hans dotters illamående var ho-
nom derför mycket ovälkommen, ehuru han
icke tviflade på dess verklighet då hans barn
ännu aldrig sagt honom en osanning. Oskar
deremot upptog Gabriellas försvinnande från en
annan sida; han trodde sig deruti se ett säkrare
bevis på hennes motvilja mot honom, hvilket
nu harmade honom lika högt som han förut
hoppats derpå. Detta ständiga tvifvel uppväckte
hes honom en ytterst oangeräm och tryckande
känsla, och han önskade ifrigt ett tillfålle att
öppet och fritt för Gabriella uttala sina tankar
och åsigter, och dervid Kedja henne att, i an-
) Se Aftonbladet Nr 62, 63, 62, 65, 67, 68 och 69,