PIETISTERNE.) ROMAN UR NUTIDENS LIF, AF HERIBERT RAU. XV. SAMTALET. På slottet Sturmau herrskade sedan den fatala middagen en lätt märkbar spänning. Gabriella hade efter densamma låtit säga sig sjuk och höll sig på sin kammare. Oskar var plågad af den lifligaste själsoro, och ehuru han eljest var af en fast och beslutsam karakter, sväfvade han denna gång i ovisshet om hvad han skulle företaga, då han icke kommit til någon visshet i afseende på sina förmodanden om Gabriella, emedan han måste tillskrifva den ifver, med hvilken hon visat tillbaka hans anfall på de grundsatser, som från barndomen blifvit inplantade i henne, det fromma och barnsliga bjertat, och man deraf icke det ringaste var förvissad om huruvida sådant härflöt af pietism eller ej. Grefven var den ende, som icke syntes vidare tänka på saken, eller åtminstone söka utplåna det obehagliga intryck, denna lilla sak gjort, i det han med dubbelt mått af hjertlighet gick sina gäster till mötes och uppbjöd allt som kunde göra deras vistelse på Sturmau behagligt. Underrättelsen om hans dotters illamående var honom derför mycket ovälkommen, ehuru han icke tviflade på dess verklighet då hans barn ännu aldrig sagt honom en osanning. Oskar deremot upptog Gabriellas försvinnande från en annan sida; han trodde sig deruti se ett säkrare bevis på hennes motvilja mot honom, hvilket nu harmade honom lika högt som han förut hoppats derpå. Detta ständiga tvifvel uppväckte hes honom en ytterst oangeräm och tryckande känsla, och han önskade ifrigt ett tillfålle att öppet och fritt för Gabriella uttala sina tankar och åsigter, och dervid Kedja henne att, i an) Se Aftonbladet Nr 62, 63, 62, 65, 67, 68 och 69,