STOCKHOLM dena 22 Mars. — Det torde ännu vara i friskt minne, hurusom det devuerade partiet, under sista riksdagen, sökte med alla de medel, som stodo till buds, föra ut det skriket, att Konstitutionsutskottets remisser till åtal mot de gamle rådgifvarne innefattade bara bagatelier, och huru fan till och med ofta hörde sägas, att Utskottets ledamöter genom småaktighet i detta hänseende hade afsagt sin egen dom inför nationen. Möjligen lät ock ett och annat svagt hufvud sig förledas häraf; men alla sansade och kloka menniskor insågo lätt, att der grundlagsöfverträdelser ägt rum, fick Utskottet icke låta sig ledas af något större eller mindre afseende å sakens qvantitativa beskaffenhet. Imedlertid lärer läsaren redan af flera bland de nyligen i Aftonbladet refererade riksrättsmilen nogsamt hafva funnit, att dessa, långt ifrån att innefatta något lappri, tvertom angåingentipg mindre än frågan, huruvida Svenska nationen verkligen äger att tillgodonjuta några af de garantier, dels för folkets deltagande i lagstiftningen, dels emot de skattdragandes godtyckliga betungande af. styrelsen, hvarom den trott sig böra vara försäkrad genom den både af Konung och folk besvurna regeringsformen; och i detta afseende är i synnerhet det i dagens blad här ofvan afhandlade elfte målet af den aldra högsta vigt och betydelse. Det angår i sjelfva verket ingenting mindre, än huruvida regeringsformens föreskrift att Rikets Ständer äga pröfva Statsverkets behof,, — matt det ankommer på dem, att en deremot svarande bevillning sig åtaga, samt mwatt tillika fastställa, huru serskilda summor deraf skola — till serskilda ändamål användas, och att detta icka får öfverträdas — huruvida säga vi, detta regeringsformens bud skall finnas till annorlunda, än såsom en död bokstaf på papperet. Skulle Konungens rådgifvare, oaktadt alla de stränga och tydliga gränser, som grundlagen i detta fall stadgat för regeringens dispositionsrätt, ansvarsfritt, d. Vv. s. utan ersättningsskyldighet, kunna öfverträda grundlagen så, som det skett i ifrågavarande och flera fall, ända derhän, att hela stater för embetsverk anordnas i rak strid emot Rikets Ständers afslag, då har ock hela det hufvudsakliga bandet på godtycket brustit; grundlag och riksdagar äro då icke annat än ett tomt, men dyrt marionettspel, och det är hög tid att folket vaknar och ser, att dess institutioner äro i fara. Huru långt det imedlertid redan hade kommit i detta afseende med rådgifvarnes anspråk på styrelsens maktfullkomlighet och deras missaktning för de garantier, som de framför allt äro skyldige att vårda, det finner man med förvåning af deras svaromål, hvilket vi, så utförligt som utrymmet rnöjligen medgifvit, jemväl här ofvan meddelat. Denna sak är af så stor betydenhet, att det är en af publicitetens första pligter att följa med uppmärksamhet de principer, som vid ett sådant tillfälle uttalas från de gamle rådgifvarnes sida, helst dessa principer miste anses såsom ett uttryck af systemet och dess åsigter. Denna skyldighet hafve vi äfven sökt uppfylla; men för korthetens skull och för att ej nödgas i en serskild artikel repetera uttrycken af sjelfva svaromilet, hafve vi valt den annars mindre behagliga formen, att bifoga våra anmärkningar i noter vid skriftvexlingens refererande, och till hvilka vi derföre tage oss friheten hänvisa med afseende på sakens närmare bedömande.