en mera obehindrad dispositionsrätt nödvändig, s
än hvad som kan och bör medgifvas, då man
sett alla dessa löften, dels ouppfyllda, dels så illa
motsvarade, att, i stället för bushållaing, de vid-
tagne organisationerne ökat kostnaderna utan att
motsvara ändamålet. Vi skole dessutom efteråt
visa, att 18340 års skrifvelse innehålter de star-
kaste bevis mot de tilltalades sats.
3) Det bar just varit lagstridigt, att konun-
gens rådgifvare ansett denna 4840 års skrifvelse
kunna tjena till rättelse, sedan R:s St. genom
sednare Skrifvelser ang. Statsregleringen ändrat de
äldre ordniögsstadganderna. R:s St:rs rätt att för-
ordxa avg. Sfatsmediens användande är, på sätt
här ofvan af Just, ombudsmannen och 4840 års
Konstitutionsutskott blifvit ådagalagt, i grund-
lagen på det v ysgad. Alitin-
trå deri är it; och det kan hvarken
Urs:
elier dermed, alt ej Kon
öregående riksdagar anmärkt missbrut
vet, att dessa Utskott i nhet varit tillsatte
under regeringens medeibara inflytelse, och attj:
de flera armärkningar, som kunnat emot den
ovigtiga förvaltningen göras, vanligen stadaat i
protokollerna utan ansvars-påföljd.
4) Med den cupprättade S:aten, monas i Reg.
Formen den af R:s St. upprättade stat, Al an-
nan tolkning vore ena abourditet; ty rådgifvarne
kunna väl ej förneka eller förebära okunnighet
om, att alltifrån år 2309, R:kets S. genom sina
talmän undertecknat en af dem fastställd Riks-
Stat, och att deremot de åriigen fastställde Sta-
ter, som konungen för hvarje år fastställer, och
hvilka i Riksdagsordningens 39 omtalas såsom
föremål för Statsutskotters granskning, böra öf-
verensstämma med Riks-staten.
3) Detta föregifvande är alldeles ogrundadt.
eller rättare: om det äger sken af verklighet, så
innefattar det den straffvärdaste inkräktning på
Svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta,samtaf den
åt Rikets Ständer uppdragna rättigheten att ut-
öfva denna rätt på allmän riksdsg. Rikets Stän-
ders Riks-stat har nemligea alltsedan 4810 upp-
tagit, under serskilda rubriker å hvarje titel,
de summor Rikets Ständer för dessa ändamål
anslagit. Enhvar som kastar ögat på denna stat
måste finna, att så är och att så måste vara; ty
eljest vore hela samhället, dess försvar, dess stif-
telser och inrättningar, embetsmän, läroverk, med
ett ord, allt försatt i den största oskkerhet om
sitt underhåll och sin framtid. En oförståndig
eller förrädisk Regering skulle då kunna icke
allenast vända upp och ner på allt bestående,
utan, i sluiföljd med de tilltalades sats, skulle ko-
nungen kunna låta skrifva ut en riks-stat, som
lemnade till hans egen disposition allt, och sedan
lemna riket, utplundradt på heta årets inkomst.
Det är häraf klart, att, fastän konungen i de för
hvarje år på Stats-kontorets förslag upprättade
I för 30. år se-l:
dan, B:s St då kupnat för Ulfället förordres,s
stituiionsutskotien vidl:
ES Mm KÅc m - fe EF
or
stater, äger full rätt att, allt efter de omorgani-
sationer, personalförändringar eller nya förhål-
landen som kunna inverka på hvarje rubrik in-
om titeln, nedsätta decnas belopp, eller derest en
sådan tillfälligt visar sig otillräcklig, förhöja den-
samma med de besparingar, som redan kunnat å
andra rubriker inom titeln åstadkommas,så kan lik-
väl aldrig denna rätt utsträckas derhän, att Ko-
nungen; sedan Rikets Ständer förklarat sig efter
pröfning icke kunna öka en viss löne-stat, och
i allmänhet förordnat, att besparingarna ej få
till löningsstaters ökning användas, ändock skulle
kunna handla tvärt emot Ständernas beslut. All
annan tydning af grundlagens för öfrigt alltför
bestämda ordalag, för att medgifva någon tvekan
derom, skulle innefatta en orimlighet; ty den
tillintetgjorde hela det representativa statsskicket
och lade i verkställande maktens bänder all fol-
kets egendom och alla statens tillgångar.
6) Detta är äfven ett bevis på rådgifvarnes an-
tingen ringa sanningskärlek elier ovetenhet.
Fastän rikshufvudbokslutet icke sker förr än så
sent (en emständighet, som en driftig styrelse
ganska väl kunde afhbjelpa här. i landet, likaså-
väl som man kunnat det i flera andra vida me-
ra befolkade länder) kan Jlikvälstatskontoret ut-
ur sin memorialbokföring lemna upplysning här-
om, när det behöfves. Det är en eländig ursäkt,
som, berättad för en enzelsk eller fransk skatt-
kammar-embetsman, skulle väcka hans löje, att
en regering, som har att befalla öfver ett rä-
kenskapsverk, icke på två år skulle veta, om
detta- utbetalt fulla beloppet af en, på bestämd
summa anslagen titel, eller icke, samt huru
mycket ungefär återstår.
7) Derom hade aldrig fråga bordt uppstå. Re-
geringen har aldrig haft rätt att på förhand an-
väada besparingar. Det finnes inga besparingar, !
förrän de uppkommit. Det är sedan de uppkom-
mit, som konuvgen haft rätt, att till de ända-
mål RB. St. beviljat, disponera dem. Azaticipa-
tion har aldrig i grundlagen blifvit konungen
medgifven och icke heller af R:s St. genom ser-
skilda beslut. Det är således regeringen, som
bordt rätta munnen efter matsäcken och ej an-
ticipera.
8) Detta beslut af sista riksdagen bevisar in-
genting annat, än att R:s St. alldeles icke kun-
na beskyllas att hafva sökt försätta regeringen i
den betänksamma ställning, som dess lagstridi-
ga och oförsigtiga framfart med statsmed!en el-
jest säkerligen för henne medfört. Det stol så
till, alt antingen en del embetsverk och deras
embetsmän icke skulle utfå de löner. konungen
tillförsäkrat dem, eiler ock, att R:s St. skulle
förhöja riksstaten med motsvarande anslag. Som
de insågo, att en sådan förhöjaing i framtiden
skulle förblifva ständig och regeringen ej beflita
sig om någon ny organisation, så alt utgifterna
för dessa verk och tjeaster kunde minskas, valde
de heldre, att på en gång anslå en summa, mat-
svarande besparingaraas supponerade belopp, och
derigenom försätta regeringen i tillfälle att på
samma gång homorera sina nu olagliat gifna löf-
- a I
- mm m ———