en skruftång, hvilken sattes på de i hörnen be-
fintliga gångerna. De fyra slagtardrängarne vän-
tade på signalen.
Den gafs af Cuillg, och nu hopskrufvades bu-
ren, tills de inåt vända hullingarna vidrörde
offret.
Stanna, klagade Girod, ,låt mig ej dö på
detta vanhedrande sätt. Jag har behof af en
presto, tillade han, i det han kröp ihop till en
boll.
En prest! ha, ha, ha! den håller nu på att
skrifva ditt liktal; Girod, gör dig derföre redo
till afresan, svarade Carel, i det han till drän-
garna ropade skrufval,
I samma ögonblick, foro de hvassa jernen i
fångens kropp, allt djupare och djupare, tills de
rasslade emot hvarandra. Fången uppgaf ett
svagt skri, liknande en tung suck, hvarefter det
tunna, ljusröda blodet sipprade ut igenom ota-
liga hål.
Allt var fulländadt på tio minuter. — Kloc-
kan slog tio i bastiljens torn.
Samma afton, en timma innan afrättningen
skedde, hade konungen och markisinnan åter-
kommit till hufvudstaden från Versailles, der
Ludvig XV hade roat sig hela dagen med en
jagt i sin hjoripark.
Denna hjortpark var ett verk, värdigt Pom-
padours snille. Läsaren må icke tro, att denna
djurgård var en efterhärmning af de vanliga i
alla länder; nej, den utgjorde en seralj af de
vackraste glädjenymfer, samlade från alla håll
inom Frankrikes gränser och här förenade till
ett litet herbarium, der konungen obehindradt