ban gick upp till sin plats i Huset. Stor var undrar hvad som ändtligen skulle komma fram — vOmne ijnotum pro magnificon. Alla trodde att någon stor plan blifvit uttänkt, byggd på djup blick i framtiden, på stor klokhet, och som skulle åstadkomma all den verkan, som af de mest fullkomnade statsmanna-egenskaper kunde väntas. Under tvänne hela timmar, som ministern utvecklade sin plan, höll han sina åhörare i spänd förväntan. Han körde och vände kring ämnet, svängde hit och dit, och då slutligen det kritiska ögonblicket kom, då han annoncerade den plan, på hvilken han tänkt i månader, som fordrat så mycken hemlighet, beundransvärd skarpsinnighet och så stora statsmannaegenskaper, hurudan var väl denna plan? En förändring, en ringa modifikation af ett gammalt system. Man hade verkligen sagt, att Sir Robert ansåg den gamla principen för bäst. Hvarföre sade han det ej då, och hvarföre spände han så utomordentligt allmänhetens förväntan. Det fanns ingenting så underbart i hans plan, att det icke kunnat göras upp på en half timma; man behöfde blott en kontorist, för att ställa upp siffrorna i tariffen. Hvad Talaren beklagade sig öfver var, att ministern befattat sig alls med frågan, och gjort det så utan allt resultat. Om han varit en statsman med mod i bröstet, hade han bordt uppträda inför Huset, och genast säga: Den nu gällande spanmälslagen är bra — det är icke värdt att röra vid den. Sir Robert hade likväl tagit frågan om hand, gjort den till sitt eget barn, och Talaren öfverlemnade nu åt landet att beundra hans foster. Talaren hade hoppats, att något arrangement skulle hafva blifvit föreslaget, som haft någon säker verkan, som åstadkommit stadiga spanmålspriser och fördelen af låga priser, och som skulle utvidgat landets marknad, och derigenom skaffat dem arbete, som nu svälte, icke af lättja, men af brist på arbete. Talaren på: stod, att sjelftillräcklighets-systemet var en orimlighet; vi hade en större befolkning, än landet kunde producera säd att föda, och ett handlande land kunde icke sägas vara beroende, ty handeln var ett band af förening och fred. Han hade bättre tankar om possessionaterne, än att tro all deras patriotism och dygd hvila på en tariff. Verkliga meningen af ordet skydd var, att den stora mas: san i samhället skulle uppehålla en ringa del i rikedom och öfverflöd. Han bestred derföre allt skydd, och nekade icke blott att åkerbruket hade serskilda bördor att bära, utan uppmanade hvem som helst att bevisa, att några sådane funnos. De arbetande klasserne följde det stora experiment, som nu försiggick, med lugnt men lifligt intresse; de väntade att se, hvilkendera af de stora klasserna, possessionaterne eller köpmännen, som hade vilja eller förmåga att göra dem rättvisa. Den hög. välborne baronetten släpade sig efter sin tid; ock om han icke nu med mod och djerfhet uppfattade hvad hans position fordrade, så skulle efterverlder fälla den dom, att det brast honom praktiskt stats manna-skarpsinne. (Forts. följer.) we