mm författare att göra, som i aktning mot personer:
idagalagt sin taktik, och om hvilken man bordt:
kunna veta, att, då han har sanningen på sin sida,
an icke låter sig så snöpligen afvisa. Belysaren
säger sig hafva skrifvit sin förra artikel (i Nr 47)
säsom betemedel mot klandersjukan, och hafva in-.
sändt den till Aftonbladet, i stället för till den Gö-
sheborgska Handelstidningen, för att genom bote-
medlets spridning bjelpa så många flera. Men,
beklagligen för dem sem belysaren velat skydda
mot åkommorna, var det, såsom i återbelysningen
nämndes, just dsena beställsamhet att sprida bot
der ingen sot var förhanden, som framköllade åter-
belyszingen, hvilken annars utebiifvit. Det borde
vara lärorikt att hafva så misslyckats. Men icke
desto mindre, uppträder belysaren nu ånyo och på
elit sitt som, då det öfvermodigt afvisar allvar-
liga, på fogligt sätt framställda anmärknivgar, för-
nekar bevisliga förhållenden, söker, mot bättre ve-
tande, göra författaren till stridskamrat med den
Göthebergska artikelförfattaren, samt vågar uttala
ordet smädelse — rent af tvirgar författaren, så
ogerna han dat gör, att ånyo uppträda och skärpa
sina påståenden. Hade svaromålet inskränkt sig
till att, med erkännande af läroverkets brister —
ty inrättningar äro ju lika litet ofelbara som Pperso-
ner — värdigt och anständigt anföra hvad från be-
lysarens sida kunnat till ursäkt acdragas, skulle
jag dervid låtis bero, och allmänbeten fått bedöma
ursäkternas giltighet, inom mig väl vetande, att om
också mängden ansett dem någorlunda nöjsktigs,
ett mindre antal tänkande läsare dock insett att
anmärkningarne icke voro utan fog. Härmed hade
jag varit belåtsn, och ingalunda eftersträfvat den
ringa äran att hafva sista ordet. Hade man tillika
uppmanat mig, att, då jag framhållit läroverkets
skuggsida, äfven säga något till dess fördel, skulle
billighetskänsla, heder och pligt ålagt mig visa äf-
ven dess ljusare sida, bättre måhända än sjelfve
belysaren, och en sådan framställning inför all-
mänkheten torde egt opartisktketens värde. Ingen
egenkärlek hade häraf bordt anse sig sårad, enär
det var uppenbart, att man icke råkat ut för någon
illvillig motståndare, som ville läroverkets förderf,
och som torde hafva väl besinnat sig, innan han
valde offentlighetens väg.
Jeg går nu att korteligen skärskåda hvad bely
saren andrager.
Min fråga: när skall Marieberg såsom läroverk
blifva någorlunda färdigt? samt anmärkningen att
vid början af hvarje lärokurs ske icke så obetyd-
liga förändringar — besvarar belysaren sålunda,
att: om förändringarne alla gå i samma riktning
(nemligen allt strängare kontroller) så innebära de
inga inkonseqvenser, och om de är) förbättringar,
så skadar det icke att de äro betydliga. Må vara.
Men ivser icke belysaren att förändringarne kunna
sins emellan vara konseqventa, utan att det derföre
är konseqvent att ofta göra förändringar? Inser han
icke att man på all styrelse har grundadt anspråk,
att den gifver sig tid att så noga tänka sig inuti hvad
till dess befattning, som styrelse, hörer, begagnande
inländsk och utländsk erfarenhet, att så enkla och
allmänna bestämmelser, som dem de Maricbergska
stadgarna för de sednare kurserna innehållit, kunde
för någon längre tid blifva beståndande. Författaren
tror dessutom, att Marieberg. sina förändringar oak-
tadt, ännu väsendtligen befinner sig uti görningen,
och att ganska mycket återstår att tillvägabringa,
ionan det kan uti organisation och bestämdhet mäta
sig med krigsskolor sf samma slag, uti Danmark,
Preussen och Frankrike, utan att dock här förefin-
nas några oöfvervinnerliga svårigheter. Men de
män, hvilka utomlands ega sig den närmare styrel-
sen och vården om dessa skolor anförtrodd, egna
också nästan uteslutande sin tid åt sitt vigtiga upp-
drag. Belysaren kan vara öfvertygad, att jag vore
utur stånd att härutinnan lättsinnigt yttra annat än
jag vet, och att jag väl vägit mina ord. En jemfö-
rande blick å de emfattande instruktioner, läropla-
ner och reglementen, som för utländske krigsskolor
vanligen äro utfärdade, exempelvis dem för fransyska
polyteckniska skolan, generalstabsskolan, samt artil-
leri- och ingeniörskolan i Metz, samt på de torftiga
Mariebergska stadgarne (å 27 sidor in 8vo), kan öf-
vertyga en hvar. som härom tagit kännedom. Såsom
prof på en felaktig organisation vill jag nu blotwt
anföra det öfverallt annerstädes okända grundfelet,
att elever endast antagas hvart tredje år. Olägen-
heterna häraf äro stora och uppenbara. Denna för-
ändring fordrar större anslag, emedan lärarne då
blefvo mycket mera sysselsatte; men har man begärt
de några tusende riksdaler, som härtill fordras ? Nej.
Fattas utrymme? Nej. Fattas öfvertygelse hos sty-
relsen om förändringens lämplighet, om dess vigt
och angelägenhet? Jag förmodar: nej. Fattas för-
måga att utarbeta dertill hörande förslag ? Nej, nej!
Befälhafvaren har ett icke ringa vetenskapligt namn.
Hvad fattas då? — Såsom prof å bristande Dbe-
stämdhet är redan i min förra artikel anfördt, att
repetitörers och undervisningskommitteens verknings-
krets är blott i allmänna ordalag antydt, samt att
inga fullständiga läroplaner äro för hvarje ämne och
vapen utarbetade, hvilket allt utomlands med den
största sorgfällighet iakttages. Jag tillägger nu: hvar-
före, vid de 6 klassifikationer af eleverne, efter deras
kunskap, hvilka, under kursens lopp, upprättas,
votera alla änmen lika, veterinär lika med artilleri,
kemi med matematik, o. s.v.? Detta är ju orimligt,
och vid alla bättre utländska krigsskolor äro vissa
siffror eller coefficienter för hvarje ämne antagna,
allt efter ämnenas antagna relativa vigt, med hvilka
coefficienter elevens betygssiffra för hvarje ämne
multipliceras, för att rättvist bestämma bans klassi-
PESTEN AED ar ms ROR TER EE OA