vargar, och Joseph Vigogne reste sig ånyo. Hän
förd af Julienne, lemnade han ett ögonblick Ga.
brigles sida och skyndade, ehuru starkt blödande
och staplande, fram till den hjeltemodiga flickan
Camille och Ephraim, hans yppersta, trognaste
och tappraste gesäller, skoznakare som han, stor.
made efter honom. Soldaterne, till hvilkas ärs
man bör nämna, att de väl fyllde sin pligt
men voro fransoser och sjelfve af folket nog
mycket, för att med största möjliga skonsamhe
utdela sina hugg, undveko i synnerhet och ;
det längsta att såra Julienne. Denna artighet
mot fruntimmer, äfven i striden, gjorde qvin-
norna i handiverkarhärens leder dubbelt fruk-
tansvärda. Julienne hade gifvit sina fiender gan-
ska talrika och skarpa slag med sin baronsabel
innan någon af dem ville bära hand på henne
och hon störtade fram i ohejdadt raseri. Mer
baronen, sjelfva hennes älskare och som mången
gång skönkt henne rätt vackra saker, kunde nu
ej längre styra sin rättmätiga vrede; han hade
förskaffat sig ett nytt vapen. Dermed trängde
ban fram till Julienne och ropade: Håll, håll
Ursinniga, liderliga, afskyvärda — huru många
ämnar du nedstöta, innan hämnden når dig,
förbannade afskum från mensklighetens drägg
Derpå sänkte han sin värjudd i Juliennes barm:
detta bröst, som han förr rört med kyssar. Mör-
dad, nedföll hon på bulevardens stenlagda grund.
Men den segrande baronen fick i ögonblicket ett
förfärligt slag i ansigtet af Joseph Vigognes gi-
santiska kny!näfve, Afsvimmad for han bak-
tänges ibland de sina, och de buro honom afsi-
des från valplatsen.
Joseph, förblödd och nästan utan krafter, ned-
t!utade sig öfver Julienne, i hvars bröst ännu
värjan satt. Flickan slog en gång till upp sina
svarta ögon emot himlabvalfvet, såg derefter på
Joseph och sade: pjag dör. Min lott på jorden
har varit fransyskans. Vigognel drag värjudden
ut mitt bröst, visa den för fransmännen, ry-