täck som Cynthias. Utanatt efterfråga sablar och bajonetter, trängde hon fram till Joseph Vivogne, och hon ropade till liniemilitären med zenomträngande, men ganska klar och intagande röst: fransoser! J ären konungens män, men mörden icke skomakaren Joseph! skönare bottiner gör ingen, än han! Joseph Vigogne är den ädlaste parisarel Knappt hade hon slutat, förrän hon for, lik en hyena, in på den officer, hvilken hon sett hugga Vigogne. Hon märkte honom måtta tillett nytt hugg; men hon kastade sig vakt i hans famn, slog sina armar om hans, höll anonom så, såg honom i ansigtet och hviskade med en ton, nu af samma skärande ljud som en nattuglas: min baron! i dag skall ni icke behöfva förära mig något linne! Officeraren, som genkände sin Julienne, häpnade och steg tillbaka; men hon vred sabeln ur hans hand. Hon vände sig åt sidan och blef varse Gabridle några steg ifrån sig. Ha — du lefverl sade hon och höjde sin blodiga sabel emot skyarne. Hjeltinna, nu förstår jag hvem du var, och att du var en himmelsk engel, som kom att besöka den fattiga Julienne i hennes kammare; Men försvann, såsom endast en ande kan, senom mitt fönster! Fransoser, utropade hon ned svärmisk vildhet, med en nästan fanatisk enthusiasm och högg omkring sig med den eröfrade sabeln. Fransoser! till seger! till seger! sen J henne, som anför oss? Jag vittnar och svär inför eder, att hon ej är en menniska, utan en himmelsk fantom; fort! fram framåt! Hon nar i natt flugit ut från mitt fönster såsom en ågel — det kan ingen menniska göra. Segern ir vår! oss anför en ur de Himmelskas englakaror Ip Julienne sprang med det lifligaste mod in i le kungligas leder, högg åt alla sidor utan barmrertighet och slogs utan att se sig omkring. Handtverkarhopar följde henne, ursinniga som