täck som Cynthias. Utanatt efterfråga sablar
och bajonetter, trängde hon fram till Joseph Vi-
vogne, och hon ropade till liniemilitären med
zenomträngande, men ganska klar och intagande
röst: fransoser! J ären konungens män, men
mörden icke skomakaren Joseph! skönare bottiner
gör ingen, än han! Joseph Vigogne är den äd-
laste parisarel Knappt hade hon slutat, förrän
hon for, lik en hyena, in på den officer, hvil-
ken hon sett hugga Vigogne. Hon märkte ho-
nom måtta tillett nytt hugg; men hon kastade sig
vakt i hans famn, slog sina armar om hans, höll
anonom så, såg honom i ansigtet och hviskade
med en ton, nu af samma skärande ljud som en
nattuglas: min baron! i dag skall ni icke be-
höfva förära mig något linne! Officeraren, som
genkände sin Julienne, häpnade och steg till-
baka; men hon vred sabeln ur hans hand.
Hon vände sig åt sidan och blef varse Ga-
bridle några steg ifrån sig. Ha — du lefverl
sade hon och höjde sin blodiga sabel emot sky-
arne. Hjeltinna, nu förstår jag hvem du var,
och att du var en himmelsk engel, som kom
att besöka den fattiga Julienne i hennes kam-
mare; Men försvann, såsom endast en ande kan,
senom mitt fönster! Fransoser, utropade hon
ned svärmisk vildhet, med en nästan fanatisk
enthusiasm och högg omkring sig med den er-
öfrade sabeln. Fransoser! till seger! till seger!
sen J henne, som anför oss? Jag vittnar och
svär inför eder, att hon ej är en menniska, utan
en himmelsk fantom; fort! fram framåt! Hon
nar i natt flugit ut från mitt fönster såsom en
ågel — det kan ingen menniska göra. Segern
ir vår! oss anför en ur de Himmelskas engla-
karor Ip
Julienne sprang med det lifligaste mod in i
le kungligas leder, högg åt alla sidor utan barm-
rertighet och slogs utan att se sig omkring.
Handtverkarhopar följde henne, ursinniga som