ten på jorden, J ären den sanna adeln: kommen Parisarel till seger mot det lejda anhang, som den falska adeln utsändt till vårt förderf!l Hon besvarades af ett härskri, som hastigt, mäktigt, oemotståndligt tog ljudet af allt annat i hela nejden, klang genom luften lilt en utbrusten vulkan, lifvade de vikande hbandtverkarne ej blott att förena sig till motstånd, utan till nytt anfall, och grep sjelfva den ordentliga militärstyrkan, hvilken hejdade sig och förundrades. Gabrible sjelf störtade nu framåt med sin lans; men Simon Brimoire till höger och Joseph Vigogne till venster, fattade af den mest chevalleriska eld, ville icke ett ögonblick lemna henne oförsvarad: de framljungade således utmed henne på hvar sin sida, lika snabbt som hon. Med sina herkuliska gestalter och armar, som utdelade slag på slag, röjde de henne och sig väg. Bland vänner och fiender spred sig elektriskt det rykte, att en ande, en fåz, en furie, ett helgon, den franska friheten sjelf i egen person nedsväfvat från himmelens morgonskyar, lemnat azuren och befann sig nereide kämpandes leder. Den äldre ordningens krigare voro icke mindre tappre än de, som kämpade för frihet, Jjus och sanning. En ny och förfärlig kamp uppkom; men den bade likväl blifvit flyttad in i truppernas egna leder, i stället för i handtverkarnes; bulevarden började likna en verklig valplats, och det vildaste tumultet sammandrog sig omkring Brimoire, Gabriele och Vigogne. Joseph Vigogne hade fått ett grymt sabelhugg snedt öfver pannan, och han nedsignade på sitt högra knä. I ögonblicket framrusade en flicka med utslaget hår, och i detta fall lik Medusa. Men hennes ansigte bar spår efter hög skönhet, och i en sådan stund missklädde det henne icke, att ett sår öfver ena tinningen stänkt purpur ned öfver det mörkbruna, långa ögonbryiet och sökt sig väg öfver den ena kinden, blek, men