ten på jorden, J ären den sanna adeln: kom-
men Parisarel till seger mot det lejda anhang,
som den falska adeln utsändt till vårt förderf!l
Hon besvarades af ett härskri, som hastigt,
mäktigt, oemotståndligt tog ljudet af allt annat
i hela nejden, klang genom luften lilt en ut-
brusten vulkan, lifvade de vikande hbandtver-
karne ej blott att förena sig till motstånd, utan
till nytt anfall, och grep sjelfva den ordentliga
militärstyrkan, hvilken hejdade sig och förun-
drades. Gabrible sjelf störtade nu framåt med
sin lans; men Simon Brimoire till höger och
Joseph Vigogne till venster, fattade af den mest
chevalleriska eld, ville icke ett ögonblick lemna
henne oförsvarad: de framljungade således utmed
henne på hvar sin sida, lika snabbt som hon.
Med sina herkuliska gestalter och armar, som
utdelade slag på slag, röjde de henne och sig
väg. Bland vänner och fiender spred sig elek-
triskt det rykte, att en ande, en fåz, en furie,
ett helgon, den franska friheten sjelf i egen per-
son nedsväfvat från himmelens morgonskyar,
lemnat azuren och befann sig nereide kämpan-
des leder.
Den äldre ordningens krigare voro icke min-
dre tappre än de, som kämpade för frihet, Jjus
och sanning. En ny och förfärlig kamp upp-
kom; men den bade likväl blifvit flyttad in i
truppernas egna leder, i stället för i handtver-
karnes; bulevarden började likna en verklig val-
plats, och det vildaste tumultet sammandrog sig
omkring Brimoire, Gabriele och Vigogne.
Joseph Vigogne hade fått ett grymt sabelhugg
snedt öfver pannan, och han nedsignade på sitt
högra knä. I ögonblicket framrusade en flicka
med utslaget hår, och i detta fall lik Medusa.
Men hennes ansigte bar spår efter hög skönhet,
och i en sådan stund missklädde det henne icke,
att ett sår öfver ena tinningen stänkt purpur
ned öfver det mörkbruna, långa ögonbryiet och
sökt sig väg öfver den ena kinden, blek, men