kande af mitt blod, och ropa högt: Frankrike!
hämna dina kränkta, förlorade döttrar!y
Juliennes ögon slöto sig, och hennes bufvud
föll tillbaka mot gatan. Joseph kunde icke ryc-
ka vapnets klinga ur hesnes hvita barm: hans
krafter voro slut; han nedföll på bulevarden vid
Juliennes sida.
En hemsk känsla, en olaglig beundran intogo
soldaterne vid. de ord, de hört, och vid hvad
de sågo. De slöto en ring i sällskap med sina
fiender, handtverkarne, omkring de begge döde,
och tumultet tystnade ett ögonblick på denna
punkt.
Simon Brimoire anlände och vid hans sida
Gabriele. På hans högt måttade lans såg man
hvad han ämnade åt ordningens vidmakthållare.,
Men när han framkom till de begge fallne och
såg sjelfva soldaterne med stillhet, tystnad och
nästan tårar deltaga i skådespelet, sänkte äfven
den förskräcklige smeden sin långa, hvassa pik
till jorden, och han sade, vänd till dem i uni-
formerna: jag tackar Gud! J ären dock fran-
soser, jag vill dricka en bägare med er efter
massakern. Hören en gång på en blå blus, j
män i de röda byxornal!) För hvad mörden j
oss, edra bröder och systrar? Veten j ej, att
Frankrike ser på er nu? Lyden edra herrar,
och Frankrike skall förbanrna er! Älsken fäder-
neslandet och oss, Och Frankrike skall unna e-
der den högsta ära: att få dö som en mors rätta
barn: att få falla som detta par här! Hurrah l)
Ett allmänt hurrab, ett bravo, ett härskri be-
svarade Simon Brimoire, och — vill man tro
det? — ej blott från hans kamrater, men nä-
stan lika högt if:ån soldaterna. De hade, som
man ser, ett ögonblick bbfvit lemnade utan huf-
vudanförare, hvilka följt den afsvimmade office-
raren. Ett skallande Vive la France! åa bas
) Franska linietrupperna hafva alla röda under-
kläder.