Utskottsvägen, gerom förvägrande af alla de an-
slag, som icke voro af den yttersta nödvändig-
bet, för statsmachinens gång, måtte användas.
I afseende på representationsfrågan, åter, utkom-
mo, som man väl påminner sig, under loppet
af år 1839, en mängd skrifter och förslag, skilj-
aktiga sins emellan, men hvilkas författare alla
åtminstone öfverensstämde i en punkt, nemligen
att uitala såsom nationers enhälliga tanka, att
någonting i representationsfrågan vid Riksdagen
måste göras. Dessa allmänhetens önskningar i
ofvannämnde fall förfäktades också, utan förbe-
håll och gemensamt af Dagligt Allehanda och
Aftonbladet.
För att vinna en redig öfversigt af det bela,
och lägga i dagen de driffjidrar, som kunde
komma att verka för eller emot det här antydda
målet, är det nödigt att äfsen betrakta så väl
regeringens som pressens öfriga organers (utom
de nyssnämnda) ställning vid riksdagens öpp-
nande.
Systemet, eller det parti, som står emot fol-
kets intresse, och som vi riktigast samt jemväl
kortast vilja kalla hofvet (hvartill likväl äfven
en hel hop personer, utom hofvet, såsom lyck-
sökare och tallrickslickare af alla slag höra),
fann ganska väl hvad klockan var slagen, och
att det omöjligen, utom de svåraste äfventyr,
gick an att bibehålla allt på den gamla foten.
Men det partiet är sig alltid likt. Det bar, från
monarkiernas uppkomst, alltid hellre satt hela
samhällets lugn på spel, än stt göra någon verk-
lig eftergift åt folket, och var således ej heller
sinnadt, att gå in på några väsendtliga förän-
dringar det hela. Frågan blef således naturligt-
vis, att, å ena sidan, genom nigon demonstra-
tionsåtgärd, som kunde hafva utseende af ett
medgifvande åt allmänna tänkesättet, lugna den
första oron och afleda en alltför stark uppenba-
relse af missnöjet, men att derjemte, å den an-
dra, och just genom en sådan åtgärd, kunaa få
bibehålla allt det öfriga i dess gamla skick.
En sådan demonstration fann man i de dåva-
rande rådgifvarnes aflägsnande, hvilket beslöts
skola ske vid första aivarliga påkänning från
Ständernas sida. Desse rådgifvare hade, genom
tilistyrkandet af minga grundlagsstridiga beslut
— som nu äro föremål för handläggning vid
riksrätt — men i synnerhet för sin delaktighet
i förföljelserna mot tryckfriheten och det i Cru-
senstolpeska rättegången gjorda försöket att skyla
sig under majestätets mantel, redan blifvit så
förhatliga, att hvar och en långt före riksdagen.
visste, att de omöjligt kunde bibehållas. Det
blef då alltid en vinst, om man kunde af det
oundgängliga göra sig en förtjenst, hvilket ock
sedan till öfverflöd skett, då de salarierade tid-
ningarna utbasunat, burusom Konungen, genom
desse rådgifvares afskedande, gick folkets önskan
till mötes.
Deremot fruktade hofvet så mycket mera en
annan sik, nemligen alt en kompakt oppo-
sitionsmajoritet möjligen kunde bilda sig inom
riksstånder; att den med sin moraliska kraft; så-
som uttryckande det stora och nästan enhälliga
tänkesältet i landet, kunde nödsaka Konungen
att antaga Rådgifvare, hvilka ej precist stodo i
det gamla mnullitets- och reservationsförhållan-
det; att i sammanhang dermed statsmedlens
beviljande kunde komma att bero af den blif-
vande styrelsens beredvillighet att gå landets
önskningar till mötes, och slutligen hvad som
kanske fruktades mest af allt, att en sådan ma-
joritet kunde blifva exse om ett representations-
förslag, som gjorde folkets ombud till något an-
nat än ett macbineri i hbfvets och styrelsens
hand, som byggde den tillämnade reformen icke
på den gamla stånds- eller deilningsprincipen,
utan på urgammal svensk grund, — folkets egen
och odalmännens, d. v. s. på allmän valrätt,
och närmade oss till den konstitution, som för
våra bröder på andra sidan fjällen i 28 år va-
rit lyckosam, men som för sin verkligt folk-
liga sammansättning utgör hofvets förtviflan,
hvarföre också försök icke uteblifvit, att till dess
förstörande påtruga Norge en ny adel och det
absoluta veto.
För att, om möjligt, förekomma en sådan be-
farad händelse, var det framför allt nödigt att
hafva noga akt på de tecken, som bland de
i hufvudstaden boende riksdagsmän kunde visa
sig före riksdagens början, att sammanhålla och
till någon sorts verklig riksdagsplan organisera de
elementer, som öfverallt funzos för handen i den
allmänna längtan efter reformer. Också minnes
hvar och en ännu rätt väl, hvilken panick för-
PA Ne TRE YARED NANNE SAINT LETA BASEN
mMannan — rätt fram ach olad — fadren unnp i