domsvän med min far, och han förklarade sin
fignad öfver att hafva gjort min bekantskap.
Er fary — slutade han — var en glad och
:;u-tig kamrat; vi spelade måinget puts tillsam-
mans. Om nigon gång er tid tillåter, kunde ni
väl helsa på en gammal ungkar!, som alltid in-
tresserar sig för sina vänners barn. Att jag af
gladaste bjerta tackade för hans godhet, förstås
al sig sjelf, och jag såg äfven att glädjen strå-
lade ur ögat på Farny, som begärligt lyssnat
till vårt samtal.
Angläsen började. En annan bortförde vil
min älskade, men, tröstande mig dermed att min
tur snart skulle komma, ställde jag mig att juta
af den beundran, som Fanrys skönhet allmänt
ådrog sig. Jag tror att ingenting kan vara
mera smickrande för en ung means stolthet, än
att veta sig vara ensam älskad af den skönaste
flicka på en lysande bal, cch när jag såg de
brinnande blickar, med hvilka hon betraktades
af våra unga dandys, tänkte jag: sparen er eld
— fästningen är redan intagen.
Den efterlängtade valsen spelades ändtligen
opp. Med hvilken förtjusning slog jag ej min
arm kring Fannys smärta lif! Hon valsade, latt
som en af gracerna, och ifven jag är — utan
skryt — icke så oskieklig i konsten. Derföre
v:ekte vår dans ett slags beundran, som gjorde
att jag i förbifarten hörde en matrona söga till
en annan: ack, sådant vackert parl — Hvilke!
tyst sprik talar icke kärleken! Äfven när vi
stodo i kolonnen, omgifna af lyssnare på alla
sidor, framhviskade vi i afbrutna ord våra ljufva
änslor, och detta så lågt att icke en gång Heim-
Jall skulle hört det. Likväl gick icke ett ljud
ör oss förloradt.
När jag återförde Fanny till sin plats kom
arbrodern tiil oss, Han tycktes synbarligen nöjd
sfver att Fanny firades som balens drottning.
Vi börjede åter att språkas vid cch det syntes
om om jag steg i hams gunst. Detta var äfven
örbål:andet, ty under en frargaise som jag se-
lan dansade med Fanny, berättade hon mig med
förställd glädje, att farbrodern om mig yttrat
ill henne: jag tycker just om den der unge